Flickan i parken

Skrivuppgift 1 – Ting som talar

Mitt i Pildammsparken, vid kanten av en stig av hårt packad jord, ligger en övergiven hårsnodd. Hårsnodden tillhörde en liten flicka på tio år, som råkade tappa den när hon promenerade genom parken. Hon är vanligtvis en sprudlande och energisk flicka, men idag går hon med tunga steg och en klump i bröstet. Det är en fuktig dag och parken har en stark doft av sommarregn då det regnat för första gången efter en längre tids torka. Molnen är gråa och luften känns tung och kletig. Det matchar hennes dystra humör, tänker hon. Men hon försöker trycka ner den känslan. Hon tvingar fram ett leende och förmår kroppen att skutta fram, även om hon kvävs inombords. Hon försöker visa att allt är okej. För hans skull.

Hennes föräldrar går några meter bakom henne. Inte för nära, för att ge henne utrymme, men heller inte för långt bort, så att hon vet att de är där. De är oroliga. Det är en naturlig del av livet, men de vet att flickan är väldigt skör och hon har aldrig behövt hantera något liknande förut.

Ungefär en halv kilometer bort från hårsnodden ligger en röd frisbee. Den ligger en bit bort från stigen, under ett träd. Den är smutsig och sliten, med tydliga bitmärken över hela ytan. Den tillhörde en hund. Den finaste hunden i hela världen, om man frågar flickan. Hunden, som är en hane på elva år, är gammal och sjuk. Han har inte samma spring i benen som förut och tillbringar mestadelen av sin tid liggande. På nätterna sover han i flickans säng, vilket han gjort varje natt, så långt bak som flickan kan minnas. Han är inte lika exalterad över de små sakerna i livet nuförtiden, men han njuter alltid av flickans sällskap och kärlek.

Med kraft kastar flickan frisbeen medan de går. Svinget från hennes kropp får hårsnodden att trilla ut ur en ficka i hennes tröja. Hunden lunkar långsamt iväg för att hämta tillbaka frisbeen.

“Kom igen då! Spring,” ropar hon lite vemodigt.

Hon undrar hur mycket han förstår. Vet han om att han är sjuk? Vet han om att det är deras sista promenad tillsammans? Är han rädd? Sorgsen?

“Kom igen! Kom tillbaka med den,” ropar hon efter att han äntligen kommit fram till frisbeen.

Hon kliar honom lite lätt på hans favoritställe bakom öronen och ger honom lite godis. Han skiner upp lite lätt. Svansen viftar försiktigt och han flåsar med tungan ute. De fortsätter deras promenad och upprepar proceduren några gånger till.

“Hämta den!” utbrister hon efter att hon kastat frisbeen en sista gång.

Frisbeen landar en bit bort, under trädet där den ligger kvar än idag. Hunden tar några försiktiga steg mot den, men stannar plötsligt. Han tittar bakåt över axeln mot flickan och lägger sig sedan försiktigt ned på den fuktiga jorden.

“Vad är det? Ta den då!” försöker hon. En klump har plötsligt formats i halsen. Hon får svårt att andas. Hunden fortsätter titta upp mot henne, men rör sig inte vidare. “Kom igen då! Du fixar det!” försöker hon igen.

Rösten spricker. En tår letar sig ner för kinden. Hon sätter sig på knä framför honom och kramar om honom med allt hon har. Han ser trött ut, men nöjd. De sitter där, med hans tunga huvud i hennes famn, i vad som hade kunnat vara tio sekunder eller tio minuter. Tills dess att en varsam hand läggs på hennes axel och hon hör sin mammas röst bryta tystnaden: “Det är dags att gå.”