Daniellas fångenskap

Daniella sitter i sitt rum på andra våningen och tittar ut genom fönstret. Hon bor med sin far och sin katt i ett litet hus på en liten gata. Fönstret går inte att öppna: hennes far har sett till att det är väl förseglat. Han har även stängt persiennerna och klippt snöret, så att hon inte kan dra upp det. Men om hon sitter på fönsterbrädan i rätt position så finns det en liten glipa i persiennerna hon kan se ut genom, och om hon sitter här tillräckligt länge så kan hon få en glimt av människor som går förbi. Hon undrar ofta vart de är på väg någonstans. Hon brukar försöka läsa av deras kroppsspråk och kommer upp med små teorier och historier för sig själv i huvudet om dem. Går de med tunga steg och ser sura ut så kanske de har bråkat med sin partner, fått sparken från jobbet, eller spelat bort pengar. Om de går med lätta snabba steg, huvudet högt och ett leende på läpparna så har de kanske haft en bra dag, eller är på väg mot något de är exalterade inför. Kanske ska de på en fikadejt i stan? På fest med ett gäng kompisar? Gå på bio?

Daniella undrar hur det är att ha en bra dag. Hon kan inte riktigt minnas när hon själv gick med lätta steg och ett leende på läpparna senast. Någon gång måste det säkerligen ha hänt? Åtminstone när hon var barn? Men hennes minne är grumligt och hon har svårt att komma ihåg hennes barndom.

Hon tittar ut genom fönstret med blandade känslor. Hon blir glad av att se att det finns en levande värld där ute, en värld fylld av äventyr och känslor. Men hon blir samtidigt väldigt nedstämd för hon vet att hon går miste om att uppleva det själv. Och även om hon nu är femton år gammal och börjar bli vuxen så känner hon sig inte som det. Hur kan man bli vuxen när man inte ens börjat leva?

Med försiktiga rörelser reser hon sig från fönsterbrädan och går över till sitt skrivbord där hon har en bok som hon är väldigt förtjust i. Hennes far tycker inte om när hon väsnas för mycket så det är med försiktiga händer hon lyfter boken från skrivbordet och lägger sig i sängen, där hennes katt, Hugo, redan ligger och snarkar.

Hugo är en äldre orangespäckad katt på ungefär 12 år. De vet inte exakt, men de hittade honom när han fortfarande var väldigt liten, då han hade gått vilse och börjat spendera tid i deras trädgård. Daniellas mamma, då fortfarande vid liv, släppte in honom i huset och han har bott där sedan dess. Hugo är Daniellas bästa och enda vän.

Daniella stryker Hugo lite lätt över ryggen och öppnar sedan upp sin bok. Den handlar om en ung kvinna som flyger runt på äventyr över hela världen med sin drake, till allt från högt snöklädda berg till tropiska skogar, varma öknar och mycket mera. Daniella försöker få upp en bild i huvudet av alla dessa platser: hur de ser ut, hur de känns, hur de doftar. Och hon försöker förstå hur det känns att vara fri. Det är en svår känsla att greppa. Daniellas far tycker egentligen inte om att hon läser fantasy men hon lyckades få dispens för denna bok, i utbyte mot att hon lovat vara extra lugn och skötsam. Hon fortsätter läsa och leva sig in i historien tills ögonlocken börjar kännas tunga och hon somnar.

Larmet går morgonen därpå. Daniella gnuggar ögonen och tittar mot det lilla ljus som lyser in genom persiennerna innan hon reser sig upp och går ner mot köket. Hugo är henne hack i häl och gnuggar sig mot henne fjäskande i väntan på mat. Daniella lägger upp mat till honom och ger honom en puss på huvudet. Sedan börjar hon rosta bröd, steka bacon och ägg, värmer en konserv med bönor i tomatsås och brygger kaffe. Extra starkt, som hennes far vill ha det.

Hon hör tunga steg från sin fars sovrum. Hon lägger på ett kol och slänger upp allt på en tallrik samtidigt som han kliver in i köket. Han ger henne en hård blick.

“Det är klart,” säger Daniella lite stressad och häller upp kaffe i hans favoritkopp.

Hennes far grymtar i respons och sätter sig vid matbordet. Hon placerar tallrik, bestick och kaffekopp framför honom. Han hugger direkt in med gaffeln.

“Vill du ha lite juice? Jag tror vi har kvar apelsinjuice,” säger hon.

“Jag vill inte ha någon juice,” svarar hennes far bittert. “Baconet är överstekt. Hur kan det vara så svårt att göra rätt? Det är bara bacon.”

“Förlåt,” säger hon tystlåtet.

Hon sätter sig på motsatt sida av bordet med en egen rostad macka med lite marmelad på och börjar äta. Mackan är ganska torr och smaklös, men Daniella är inte så hungrig ändå. Hon tycker den är en bra metafor för hennes liv; hårt, torrt och tråkigt.

“Det var sand utanför kattlådan,” säger hennes far medan han gafflar i sig sin äggröra. “Om du ska ha kattskrället så får du se till att hålla rent efter det med.”

“Förlåt,” säger Daniella lite försiktigt. “Hugo måste råkat sprätta ut lite. Jag sopar upp det när jag ser det, men jag kan inte vara där varje gång han använder lådan.”

“Om du ska ha kvar honom så får du se till att vara det,” ryter hennes far tillbaka.

Resten av frukosten äter de i tystnad. När Daniella ser att hennes far ätit färdigt börjar hon fixa disken. Hon finner någon form av harmoni av att stå och diska. Att få skrubba tallrikar och bestick rena. Det är monotont men samtidigt fridfullt. Hon hamnar i någon form av trans, där ingenting utöver disken spelar någon roll.

Hennes fars röst bryter hennes koncentration. “Jag ger mig iväg till jobbet nu. Se till att middagen är färdig vid kl 18.”

Han slår på larmet och smäller igen dörren efter sig och låser. Daniella har varken nyckel till dörren eller kod till larmet. Samtliga dörrar och fönster är låsta och om hon skulle försöka bryta sig ut så går larmet och en notis till hennes pappas telefon. Hon har ibland funderat på att bryta sig ut. Hon vet inte exakt, men hon tror det tar ungefär tjugo minuter från pappas jobb hem till huset. Om hon använder rätt verktyg så bör hon kunna ta sig ut och försvinna på de tjugo minuterna. Något annat hon funderat på är att försöka få kontakt med någon utifrån. Om hon bankar lite på ett fönster när någon går förbi så kanske hon kan fånga deras uppmärksamhet. De kommer inte att kunna se henne, eftersom persiennerna är neddragna, men kanske kan de förstå att något är fel och kalla på hjälp.

Daniella har funderat över dessa två alternativen länge, men aldrig kommit till skott att faktiskt utföra någon av dem. Hon tänker gärna tanken på att bryta sig fri, men hon är samtidigt väldigt rädd för den. Vad händer sen? Vart ska hon ta vägen? Hon känner ingen. Det är en stor värld där ute och hon hade varit vilsen. Även om boken hon läser lockar med stora äventyr över olika kontinenter så är det okänt territorium för henne. Det läskiga överväger fascinationen.

Daniella fortsätter sin dag. Hon dammsuger, moppar golvet och tvättar kläder. Efter några timmar hamnar hon i soffan framför TV:n. Hugo kryper upp i hennes famn och börjar spinna ljudligt när hon klappar honom. Hon börjar kolla på en halvdålig men lätt underhållande kärleksfilm. Hur känns det att vara kär egentligen? Daniella har aldrig känt kärlek till en annan människa. Varken till någon pojke eller flicka. Allra minst till sin far. Hon har något svagt minne av varma känslor till sin mor. Men det var länge sen nu.

Den enda hon känner kärlek till är Hugo, som nu snarkar ljudligt i hennes famn. Hans djupa andetag har en lugnande och sövande effekt på Daniella. Hon känner hur hennes egna ögonlock börjar kännas tunga. Hon börjar andas långsammare och djupare tills hon somnar.

Daniella vaknar av att ytterdörren öppnas. Hon flyger upp ur soffan och kollar på klockan. Den är 18. Pappa är hemma och hon har inte ens påbörjat middag. Detta kommer inte sluta bra. Hon springer ut till hallen och möter honom.

“Hej pappa,” säger hon med darrande röst och ett falskt leende. Om hon är glad så reagerar pappa inte lika hårt ibland. “Jag skulle precis börja med maten! Vad vill du ha…”

Hennes pappa slår henne rakt i ansiktet. Hon flyger in i ena hallmöbeln och trillar omkull. Med vilda, rädda ögon tittar hon upp mot sin far, som i sin tur endast har ilska i sina ögon, som två stora åskmoln. Han tar tag i hennes krage och skakar om henne.

“Otacksamma unge!” ryter han. “Jag jobbar hela dagen för att kunna betala mat och räkningar åt oss. Jag bad dig om en grej, att ha middag färdig när jag kommer hem. Varför är det så jävla svårt?!”

“Förlåt…”

Han lyfter upp henne från golvet och knuffar ut henne i köket. “Jag ska ta en dusch. När jag är ute så ska maten vara färdig. Är det förstått?”

“Ja, pappa, jag lovar.”

Det är långt ifrån första gången han är våldsam mot henne. Det händer ett par gånger i veckan och hon har blivit ganska van vid smärtan. Men hennes stora rädsla är att han ska tappa kontrollen helt en dag och inte veta när han ska sluta. Hon märker även att Hugo blir märkbart stressad av det. Ibland kan kissa på oönskade ställen efter ett våldsutbrott från sin far. Än så länge har hon tack och lov lyckats städa upp det innan hennes far upptäckt det.

Hon plockar fram en kastrull för att koka pasta och speglar sig i dess blanka yta. Hon blöder inte, men det kommer att lämna ett märke. Hon fortskrider med matlagningen. Hon kokar spaghetti i kastrullen, samtidigt som hon steker hackad lök och köttfärs. Slutligen så blandar hon i tomatsås. En enkel och snabb maträtt som pappa alltid tycker om.

Hon hör att badrumsdörren öppnas. Pappa har duschat klart, i precis rätt tid. Hon serverar maten i två djupa tallrikar och lägger på bordet.

“Vill du ha parmesan?” frågar hon när han kliver in i köket.

“Ja,” svarar han kyligt.

De börjar äta.

“Gick det bra på jobbet?” frågar Daniella lite lätt.

“Det gick bra på jobbet,” svarar hennes far tillbaka.

Resten av middagen spenderas i tystnad.

–

Det är nu kväll och Daniella har borstat tänderna och gjort sig redo för natten. Hon sätter sig en liten stund på sin plats på fönsterbrädan och läser i hennes bok innan hon ska hoppa i sängs. Hon hinner knappt läsa igenom ett kapitel innan hon hör ett ursinnigt skrik från sin fars sovrum.

“Kattjävel! Det var droppen!” skriker hennes far.

Daniella flyger upp från fönsterbrädan. Hon öppnar dörren från sitt rum och rusar mot sin fars sovrum med andan i halsen. Hon når dörren in till rummet samtidigt som han stormar ut.

“Vad har hänt?” frågar hon.

Han knuffar henne hårt åt sidan. “Han har kissat i min säng! Var är han?!”

Daniella går med snabba steg efter honom. “Det var säkert inte meningen! Han kan bli lite stressad ibland bara!”

Hennes far hittar Hugo i vardagsrummet. Hugo sitter i soffan och tittar upp mot Daniellas far med stora rädda ögon när han kliver med bestämda steg mot honom. Daniellas far lyfter Hugo och slänger honom i väggen.

“Sluta!” utbrister Daniella. “Han är bara en liten katt!”

“Katt? Han är en odåga! Jag borde slängt ut honom för länge sen.”

Hugo, livrädd, springer med haltande ben ut i köket och försöker gömma sig under köksbordet.

“Pappa, sluta!” skriker Daniella medan hennes far med bestämda steg följer efter Hugo.

Han sätter sig på huk och sträcker sig in under köksbordet och tar tag i ett av Hugos ben och släpar ut honom. Hugo försöker vrida sig ur hans grepp men lyckas inte. Hennes far tar ett grepp runt Hugos hals och trycker honom ner i marken.

Daniella står paralyserad av rädsla medan hon ser detta hända. Hennes hjärta slår hårt. Vad kan hon göra? Att ingripa är som att skriva på sin egen dödsdom. Men Hugo är hennes enda vän. Hennes enda mening med livet. Har hon inte Hugo så är hon ändå levande död.

Hon agerar. Hon hoppar på sin pappas rygg, där han sitter på huk, och hänger på honom samtidigt som hon börjar slå och klösa honom i ansiktet. Hennes far börjar skrika och reser sig upp medan Daniella hänger kvar. Han försöker kasta av henne men lyckas inte, så i desperation slänger sig in i väggen med ryggen före och Daniella hör någonting knaka ljudligt från någonstans i hennes kropp. Hon är inte säker på vad som hände men en bedövande smärta strålar sig igenom hela hennes rygg. Hon tappar greppet och landar på golvet.

Hennes far tittar ner på henne med ursinnig blick, med blodiga skrapsår i ansiktet där hon rivit honom med sina naglar. “Det där var riktigt dumt! Jag visste du var dum, men jag visste inte du var så dum! När jag är klar med Hugo så kommer jag tillbaka för dig!”

Han går iväg efter Hugo som nu sprungit ut från köket. Daniella reser sig upp. Någonting i hennes rygg är sönder och det är bara adrenalinet som tillåter henne att stå upp. Hon stödjer sig mot köksbänken och försöker andas lite, samtidigt som hon hör hur möbler kastas omkull i hennes fars jakt på Hugo. Ett högt skrik från Hugo hörs från hennes sovrum.

Daniella tänker inte. Hennes kropp agerar på ren instinkt. All den ilska, vrede, sorg och övergivenhet hon känt i hela sitt liv kommer få utlopp i hennes nästa handling. Hon tar tag i en av köksknivarna och springer allt hon kan mot sitt sovrum. Hon hinner knappt ta in scenen när hon kommer in i sovrummet, mer än att hon ser sin far hukad över Hugo mot golvet, innan hon hugger sin far rakt i magen. Hennes far trillar omkull och kollar upp mot henne med vilda ögon.

“Vad… vad har du gjort,” utbrister han. “Vad har du gjort?! Ni är DÖDA!”

Daniella tar tag i Hugo och springer ut med honom. Hon springer genom hallen mot ytterdörren och börjar banka på den. Hon bankar på den så frenetisk och hårt hon bara kan, i hopp om att någon där ute ska höra henne.

Hon hör sin far komma med tunga steg ut från hennes sovrum. Hon bankar hårdare och skriker högre för varje steg han tar. Hon hör honom nu i hallen. Hon vänder sig om och sätter ryggen mot dörren. Hennes far dragit ut kniven ur magen och håller den i handen. Hans ansiktsuttryck skriker av ilska. Såret på hans mage pumpar ut blod och färgar mattan röd medan han tar tunga, långsamma steg mot där hon står med Hugo hårt under ena armen. Varje steg han tar blir långsammare och långsammare. Daniella skriker högre och högre. Han är nu bara ett par meter från dem innan han stannar upp. Ilskan i hans ansikte ändras till något som kan tolkas som förvirring innan han slutligen faller ihop på mattan.

Med tunga andetag så glider hon ner mot ytterdörren tills hon hamnar sittandes på mattan. Hon kramar Hugo hårt och börjar gråta. Verkligen storböla. Hon minns inte när hon grät senast, men i denna stund kommer allt ut.

“Hallå?” en röst ropar utifrån. “Vad är det som händer?”

Daniella torkar sina tårar och försöker sansa sig men det hjälper inte för att dölja paniken i hennes röst när hon svarar.

“Hjälp! Snälla hjälp mig!” skriker hon tillbaka

Personen där ute verkar ha uppfattat den akuta situationen. “Jag ringer polisen! Håll ut!”

Daniella fortsätter gråta och krama Hugo hårt tills de anländer.