En kopp med te

Skrivuppgift 4 – Dialog

Uppgift: En scen som innehåller en konflikt, utagerad eller tillbakahållen.

“Vad vill du ha för te?” frågar jag när vattnet smått börjar bubbla på spisen.

Jag har precis diskat undan kvällens middag. Det blev gnocchi i brynt smör med salvia, vitlök, valnötter och spenat. Det blev en ganska sen middag, så det fick bli något snabbt.

“Vad vill du ha för te?” frågar jag igen och kväver en suck. Det är några dagar sedan jag träffade henne senast och jag har sett väldigt mycket fram emot att få bjuda henne på middag. Jag vet att hon har en intensiv period på jobbet just nu och är tvungen att svara på både mail och sms dagarna i ända.

“Hm?” Hon lyfter inte blicken från sin telefon.

“Vi har earl grey, pepparmynta och…” jag sträcker mig långt bak i skåpet. “Romerska bågar! Det lät väl spännande? Jag tror jag köpte det förra julen i tebutiken vid Kronprinsen.”

Jag står med tepaketen i handen och tittar på henne några sekunder i väntan på en reaktion. Den kommer inte. Jag kommer på mig själv med att stå med spänd käke. Den tidigare kvävda sucken får sin revansch. Jag smäller ner paketen på bordet framför henne. Hon hoppar till.

“Shit! Vad gör du?” utbrister hon.

“Du sa att du ville ha te,” säger jag lite försiktigt, skamsen för att jag tappade behärskningen.

“Jaha…” Hon kollar på valen framför sig.  “Romerska bågar låter gott.”

Jag tar upp paketet och plockar fram två koppar. Jag lägger teet i silar och fyller på med vatten. Hon brukar alltid vilja ha honung så jag tar mig friheten och häller i en liten skvätt i hennes kopp. Jag ställer den på bordet framför henne med en försiktig men bestämd duns.

“Varsågod. Romerska bågar med en skvätt honung till damen, precis som hon gillar det.” 

Jag undviker hennes blick och går med min egen kopp till vardagsrummet. Intuitivt tycker jag mig känna hennes blick i nacken. Jag lägger mig raklång i soffan och plockar fram laptopen för att skriva lite.

“Mm, gott!” hör jag från köket någon minut senare.

“Vad bra,” svarar jag lite tyst.

Jag hör det distinkta ljudet av hennes telefon som sätts ner på bordet. Ljudet av stolen som skjuts bak och hennes steg mot mig. Hon ställer sig i dörröppningen.

“Vad gör du?” frågar hon.

“Skriver.”

“Är allt okej?”

“Kan vi umgås nu?” frågar jag tillbaka och möter hennes blick.

Hennes blick mjuknar och axlarna sjunker något. Hon tar ett par kliv mot soffan och kryper försiktigt in bredvid mig och lägger huvudet på mitt bröst. Jag känner genast hur min kropp slappnar av. Musklerna mjuknar och det är som att mitt nervsystem varvar ner. Jag sluter ögonen.

“Förlåt,” säger hon mjukt. “Det är bara mycket på jobbet just nu. Det kommer vara så ett par veckor.”

“Jag vet,” svarar jag. “Det är inte min mening att klandra dig för det. Det är bara jag som saknat dig.”

“Jag har saknat dig med.”