Dömd för mord

Skrivuppgift 5 – Dramaturgiska modellen

Jag väcks av fiskmåsarnas gälla läte. Jag vänder på mig i min svettdränkta säng och gnuggar mina ögon innan jag förmår att öppna dem. Jag tar in min omgivning. Det var inte en mardröm. Eller så är jag fortfarande fast i den. Oavsett så är jag här, i denna kala fängelsehåla. Här är smutsigt och kallt. Det finns inget annat än min hårda halmsäng och ett nattkärl. På stenväggarna finns inristningar från tidigare fångar. På marken ligger resterna av gårdagens middag, havregryn i en träskål som sen dess stelnat och blivit klister. Jag suckar djupt och sätter mig upp över sängkanten. Det skiljer bara ett galler mellan cellen och korridoren utanför och jag hör dova röster på avstånd. En tunn strimma solsken kommer in från den lilla gallerförsedda gluggen mot världen utanför. Jag ställer mig vid gluggen och försöker kika ut. Kall luft strömmar in. Jag lyckas få syn på ett par fiskmåsar som flyger runt.

Jag vet fortfarande inte vad jag gör här. En man blev nedhuggen vid hamnen mitt i natten för snart en vecka sedan. På något sätt är jag anklagad för detta och dömd till döden via hängning. Jag hade varit ute på krogen, som jag är nästintill varje kväll, med mina vanliga bekanta. Det blev kortspel och stora mängder öl. Jag minns inte hur jag kom hem. Och jag är inte helt främmande för handgemäng. Men mord? Hamnen ligger förvisso mellan krogen och mitt hem, men jag går aldrig den vägen. Ingen förnuftig människa passerar hamnen efter midnatt. Jag vet inte ens vem brottsoffret är. Men tydligen ska där ha funnits både vittne och bevis – min egen jaktkniv som de påstod sig hitta vid kroppen. Jag känner igen vittnet, men endast på långt håll. Daniel. Han brukar jobba på marknaden där jag och min fru ibland handlar. Morgonen därpå slog vakter ned min dörr och häktade mig. Min frus och sons protester var förgäves när de hänsynslösa väktarna slog sönder åtminstone ett par av mina revben och släpade iväg mig. Min frus spruckna läpp som jag hade gett henne ett par dagar tidigare hjälpte inte att intyga att jag var en god och laglydig man.

Jag räknar de streck jag ristat in vid gluggen, med träskeden från gröten. Fem stycken. Det innebär att det är söndag och morgonen för min avrättning, om inget dramatiskt sker i fallet. Jag ruckar återigen på alla galler, som jag gjort varje dag. Alla sitter hårt befästa och går inte att rubba. De enda vapen jag har att tillgå vid en eventuell tillflykt är en träskål och sked. Jag drar en till suck och spenderar en bra stund med att aktivera min kropp med lite armhävningar och knäböj, tills jag hör fotsteg komma ifrån längre ner i korridoren. Två vakter beväpnade med värjor kommer fram till gallret. Instinktivt plockar jag upp träskålen i handen.

“Thomas,” tilltalar den ena vakten mig. “Det är dags.”

Jag tittar på vakterna, båda två är både större och yngre än mig, men ser rutinerade och härdade ut efter många år i stadsgardet. De bär en allvarlig min. Jag känner igen en av vakterna, den som inte tilltalade mig. Jag har sprungit på honom på krogen någon gång. Vad hette han nu igen?

“Eddie,” jag tittar vädjande på honom. “Du känner mig. Vi har druckit öl tillsammans. Du vet mycket väl att ett mord är bortom mig!”

Jag försöker läsa av hans ansikte men han håller fast vid sin allvarliga min. Om något så tycker jag mig se hans ögonbryn knytas hårdare.

“Namnet är Edvin,” svarar han. Fan. “Och försök inte vädja till mig, Thomas. Vi vet alla hur du behandlar folk, inte minst din egen familj.”

Den förste vakten plockar fram nyckelknippan och börjar lirka med låset. Det börjar plötsligt kännas trångt i halsen, som om snaran redan dras åt.

“För fan Edvin!” Jag skriker nästan nu. “Jag är långt ifrån perfekt, men det är väl en enorm skillnad på att ge någon en knytnäve och att hugga ner någon jag aldrig träffat!”

“Spara på din energi,” säger den förste vakten, som precis fått upp låset. “Domen är redan lagd. Där fanns bevis och vittnen. Det hjälper inte att gorma åt oss.”

“Kom med oss,” fortsätter Edvin. “Försök inga dumheter.”

Jag känner hur min tröja, som samlat smuts i snart en veckas tid, plötsligt klibbar mot min rygg och hur hjärtat försöker fly ut från framsidan. De kommer avrätta mig. Jag behöver agera nu. Jag tar ett steg mot dem som om jag ska följa med dem, men precis innan jag når öppningen så drämmer jag min träskål i den första vaktens ansikte. Innan han hinner återhämta sig tacklar jag Edvin med allt jag har, ut i korridoren där han vacklar på sina fötter och trillar baklänges. Jag tar tag i fästet på hans värja och försöker rycka det ur dess slida, men han hinner lägga sina händer över det för att blockera mig. Jag tittar över axeln och ser den första vakten återhämta sig från den initiala chocken och jag släpper fästet och börjar istället springa nerför korridoren.

“Fånge på flykt!” skriker Edvin så det ekar genom de kala stenväggarna i korridoren.

Jag svänger vid en korsning och spurtar mot utgången. Jag ser den – porten är vidöppen. En vakt kommer springandes från andra sidan. Han tänker stänga den massiva ekdörren och låsa in mig. Jag tvingar min svultna och trötta kropp att springa tills jag får mjölksyra i benen och kan knappt andas. Jag hinner.

Tio steg ifrån. Vakten, med vild blick i ögonen från chocken av den plötsliga eskaleringen, kommer fram inom räckhåll till dörren. Jag kommer att hinna.

Fem steg ifrån. Han greppar den tunga dörren och börjar svinga den med allt han har. Jag ger ifrån mig ett vrål av ansträngningen. Jag hinner precis.

Ett steg ifrån. Dörren stängs med en stor smäll och går i baklås. Jag flyger in i det robusta träet med all min fart och vikt och känner något knäckas i axeln, efterföljt av smärta som sprider sig som en stöt upp mot nacken.

Jag är fast. Jag vänder mig om, flåsande efter ansträngningen. Vakterna är ikapp, nu med dragna värjor.

Resten sker i en stor dimma. De leder mig genom korridorerna, ut på gatorna, där de paraderar mig genom folkmassan som samlats. Det är alltid ett stort skådespel när folk ska avrättas och idag är inget undantag. Jag leds genom skrikande folksamlingar och det kastas stenar, gatuavfall och annat bråte. Mina händer är bakbundna och jag kan inte göra något för att parera allt som träffar min kropp och huvud.

Vi kommer fram till stora torget och de släpar upp mig på den stora träplattformen som är uppsatt där. Två andra män står redan där, med händer och fötter bakbundna och snaror runt halsen. Jag möter deras blickar och ser bara uppgivenhet. Är de faktiskt skyldiga för det de anklagats för? Jag hinner inte spekulera innan jag känner en snara träs över mitt huvud och runt min hals. Mina fötter binds fast. Jag står på falluckan under mig och undrar om det kommer göra ont när bödeln drar i spaken och vi trillar genom golvet.

Någon kliver upp på plattformen och börjar tala. I min dimma så hör jag inte vad han säger, men jag antar att han rabblar upp de brott vi anses skyldiga till. Jag tittar framåt. Så mycket folk som samlats. Alla skriker glåpord som bara blir ett stort brus i mitt huvud. Är min familj här? Jag söker i folkmassan medan talmannen avslutar sitt tal om rättvisa i bakgrunden.

Bödeln börjar gå tvärs över plattformen mot spaken han kommer dra i för att sänka oss. Där. Jag ser min fru. Hon håller vår son i en stor omfamning. Hennes spruckna läpp har nästan läkt. Hon möter min blick. Om hon är bestört så ger hon inte sken av det. Jag tittar på min son. När blev han så stor? Femton år gammal. Missade jag hela hans uppväxt när jag spenderade alla kvällar på krogen?

Min blick färdas fram och tillbaka mellan dem, när jag plötsligt ser honom. Ett par meter bort från dem står Daniel, vittnet. Han tittar på mig och svänger sedan blicken mot min fru. Jag ser tillbaka på henne samtidigt som bödeln greppar spaken. Insikten slår mig som en käftsmäll när ett stort, mörkt leende sprider sig över hennes läppar.

Luckan under mig öppnas.

–

Fem dagar tidigare, någon gång efter midnatt.

“Är du säker på att vi ska göra detta?” frågar Daniel medan han iakttar kroppen vars livlösa ögon stirrar ut i tomma intet.

“En bättre chans än så här kommer vi aldrig få,” svarar kvinnan. “Han kommer aldrig att låta mig lämna honom. Inte med livet i behåll.”

Hon sätter sig på huk på de fuktiga kullerstenarna och lägger Thomas jaktkniv vid liket.

“Stackars sate… Vad hände honom egentligen?” viskar hon medan hon granskar kroppen.

“Ingen aning,” svarar Daniel lågt och stirrar ut i dimman efter någon förbipasserande. ”Ett rån som gick snett, förmodligen. Den riktiga mördaren är långt härifrån och hade kommit undan oavsett. Få passerar hamnen under nattetid.”

“Då så. Tack för att du hämtade mig.” Hon reser sig upp och borstar av sin kjol innan hon möter Daniels blick. “Jag måste tänka på mig och min son. Detta är enda sättet.”