Döden

Skrivuppgift 2 – Fritt skrivande

Jag var en person en gång i tiden. Precis som vilken levande varelse som helst så gick jag runt med fötterna på jorden. Jag andades, skrattade, älskade, hatade och allt som hör till att vara människa. Det var länge sedan nu. Jag hade ett namn, precis som vem som helst, men flera årtusenden har gjort det svårt att komma ihåg några detaljer om mitt liv. Jag hade en mor och far, men jag kan inte längre se dem i mitt inre öga. Nuförtiden är jag bara känd som Döden.

Det är inget jobb jag har valt, men det är jobbet jag blev tilldelad, och jag har utfört mina uppgifter plikttroget sedan dess. Uppgiften är i teorin enkel; när en människas tid är kommen så guidar och välkomnar jag dem till andra sidan. Oftast är det äldre personer. Vissa välkomnar mig med ett leende och öppen famn efter ett långt liv väl levt. Andra är mer motsträviga; kanske känner de att de har mer att uträtta, att de ännu är fyllda med livsglädje och kärlek till sina nära. Eller så kanske de känner att de inte riktigt fick leva det liv de hade hoppats på och känner sig missnöjda. Oavsett deras inställning till mig så kommer de att vandra med mig till livet efter detta. Många har försökt undvika mig, men ingen har ännu lyckats.

Jobbet är inte enkelt. Även om jag varit Döden i många årtusenden så är jag inte utan empati. Unga människor, brottsoffer eller andra allmänt tuffa livsöden hugger alltid till i mitt hjärta. Fast jag har nog inget riktigt hjärta längre. Men det hugger där hjärtat brukade sitta. Jag antar att jag fortfarande har en fantomkänsla av ett hjärta, eller ett själsligt hjärta.

Klockan har precis slagit midnatt och jag är på väg mot mitt nästa möte. Jag tar mig till ett enkelt litet tvåvåningshus på en mörk gata. En liten lampa avger ett svagt men varmt sken från sovrummet på ovanvåningen. Jag tar mig med försiktiga steg fram till ytterdörren. Dörren är låst, men Döden behöver ingen nyckel. Jag sträcker fram min hand tills den är några centimeter från dörren och vrider den tills jag hör ett litet klick från låskolven. Jag öppnar dörren. Den gnisslar ljudligt i nattens stillhet. En unken doft slår mig direkt. Jag tar ett par kliv in i den mörka hallen. Bortsett från en svagt tickande klocka i ett närliggande rum så är det knäpptyst. Jag vänder blicken till höger, mot köket, och identifierar källan för den unkna doften. I ljuset som lyser in från den varma gatubelysningen ser jag odiskat porslin och halvuppätna, mögliga frysrätter som fyller diskbänken. Sopor ligger utspridda på golvet. Nattens första klient har varit sjuk ett tag.

En svart katt sitter på första trappsteget och tittar på mig med stora ögon. Människor, förutom de jag kommer för att hämta, kan vanligtvis inte se mig. Men vissa djur har en högre känslighet än människor. Den vickar lite på svansen medan den nyfiket iakttar mig. Den är inte rädd. Jag tar ett par kliv mot trappan och katten börjar gå upp framför mig. Den tittar över axeln, som om den förväntar sig att jag ska följa efter, vilket jag gör.

Vi kommer upp på ovanvåningen och katten tassar i förväg in i ett av rummen. Det är rummet med det svaga, varma ljuset som jag såg utifrån. Jag ställer mig i dörröppningen. Katten har redan hoppat upp i sängen som fyller rummet, där min klient ligger. Han är inte gammal, men inte heller ung. Jag tar ett steg in. Mina fotsteg ger inget ljud, för som Döden så är jag inte av vanlig materia. Men han känner av mig ändå, för när jag kommer närmre öppnar han ögonen.

Det tar ett par sekunder innan han uppfattar vem jag är. För alla vet vem jag är när de ser mig. Hans blick blir vild. Han gör ett försök att resa sig upp, men han är svag och kommer inte längre än till sittande position. Jag ställer mig vid sänggaveln.

“Det är okej, Jonatan,” säger jag i lugn ton. Jag lägger en hand på hans ben. Han känner det mer som en varm energi mot sitt ben än en fysisk beröring, men det räcker för att lugna honom.

Jonatan tar några andetag och torkar med armen pannan som glänser av svett. “Det är väl inte dags än?” frågar han.

“Du har några minuter till, men allting har sitt slut och detta är dessvärre sista stationen för din fysiska form.”

Jag sätter mig i en fåtölj intill. Inte för att jag har behov av att sitta, men det är betryggande för mina klienter att se att jag fortfarande har en del mänsklighet kvar.

“Berätta, Jonatan,” fortsätter jag. “Har du levt ett bra liv?”

Jonatan lutar sig tillbaka i sängen. “Ja. Absolut.” Han spänner ögonbrynen och funderar lite. “Det finns dock mycket mer jag önskar att jag hann uträtta…”

“Berätta,” uppmuntrar jag honom.

“Jag undrar ibland om jag la fokus på fel saker,” svarar han lite vemodigt. “Jag har en lista. På min telefon. En bucketlista, kanske man kan kalla det, fylld med olika resor, aktiviteter och mål. Jag ville resa till Asien. Bila längs västkusten i Italien. Jag ville lära mig göra pasta från grunden. Bilda familj. Jag har aldrig haft svårt att drömma, men jag har haft desto svårare att uppfylla dem. Istället har jag fastnat i ett hamsterhjul med ett jobb jag inte riktigt tycker om, lagat mediokra halvfabrikat till middag och spenderat oproportionerligt mycket tid framför spelkonsolen. Allt det andra jag velat kan jag ta sen, har jag alltid tänkt. Men den tiden kommer aldrig att komma.”

En enstaka tår letar sig ner för hans kind. Jag känner för honom. “Det du känner är mänskligt. Få människor känner sig fulländade när det är deras tur. Men du kommer ha med dig de fina minnena du har till andra sidan.” Katten har slagit sig ner på Jonatans bröst och spinner nu högt. “Är det något du vill förmedla till dina nära och kära?”

“Får man det?” frågar Jonatan förvånat.

“Tyvärr så tillåter inte reglerna dig att lämna ett direkt meddelande vid det här stadiet. Men om du berättar vad du vill säga så kanske vi kan vara lite sluga.”

“Om jag kan förmedla någonting så är det att de ska leva livet. Livet händer här och nu. Inte om tjugo år. Man är aldrig garanterad tid.”

Jag reser mig ur fåtöljen och gör en svepande rörelse med handen. En lista manifesteras i min hand ur tomma intet, Jonatans bucketlista som han hade på sin telefon. Jag går bort till en bokhylla som står längs ena väggen. Jag hittar en hög med papper staplade på ett av hyllplanen. Jag lägger listan överst. “Dina bekanta kommer att hitta din lista här. Troligen går budskapet fram och förhoppningsvis blir de inspirerade.” Jag går med långsamma steg tillbaka till sängen. “Det är dags,” säger jag samtidigt som jag sträcker fram min hand.

Jonatan bjuder på ett svagt leende. Katten fortsätter att spinna på hans bröst. Efter några sekunders tvekan lyfter han sin egen hand och tar tag i min. Jag för honom in i dödsriket.