Pizzerian

Hon är tidig. Hon sitter vid bordet på pizzerian och sneglar återigen på klockan. Fem i sju. Har den inte visat samma tid i flera minuter nu? Hon iakttar sekundvisaren ett litet tag för att försäkra sig om att den inte stannat. Dörren vid ingången ger ifrån sig ett gnisslande ljud och hennes blick är där innan personen hunnit uppenbara sig.

Det är inte han. Ett par kommer in. De ser ut att vara något yngre. Hon skrattar högt samtidigt som han leder henne in med en hand på ryggen. De ser lyckliga ut. Hon undrar lite vad deras historia är. Är de nykära? Bor de tillsammans? Hur träffades de? Hur kompletterar de varandra och var finns det friktion?

Han brukar inte vara tidig, och idag är inget undantag. Hon kommer på sig själv med att sitta och bita på naglarna och drar hastigt ner händerna mot bordet. En liten fläck syns på den rödvitrutiga bordsduken och hon börjar gnugga den med frenetiska rörelser.

“Jävla skit,” muttrar hon tyst.

Den går inte bort. Hon doppar sin servett i dricksglaset och testar igen. Sakta men säkert ger den med sig. Bra, tänker hon. Ett problem löst.

Hon tar av ringen som smyckar hennes finger och leker med den. Ett datum är graverat på insidan. På fingret där den satt syns en vit rand där solen inte lyckats komma åt.

Hur kommer han att reagera? Han är inte en person som bär känslorna på utsidan men med tiden har hon lärt sig att tolka detaljerna. Hur han spänner käken, hur näven knyts. Hur han inte vågar möta hennes blick och hur han snabbt glider undan och blir frånvarande, som om han stänger ner en del av sig själv för att skydda sig från smärtan.

Hennes blick dras snabbt mot dörren igen och hon håller andan när den svängs upp. Hon känner genast igen den öppna, avslappnade skjortan han gillar så mycket. Han tar ett par steg in och blickar ut över borden i restaurangen. Ett stort leende sprider sig på hans läppar när han får syn på henne. De håller ögonkontakt ett par sekunder. Hans leende stelnar.