Aniela lärde sig tidigt att känslor ska hållas på insidan. Om hon visade känslor så var det som att världen stormade i gensvar. När hon grät och skrek så skrek hennes omgivning. Om hon var för glad och exalterad så skrek hennes omgivning även då, om än i en annan tonart. Men om hon inte var för ledsen, glad, orolig och ångestfylld, eller för mycket av vilken känsla som helst, så var världen lugn och stilla; som en båt mjukt guppande på havets vatten. Detta var en superkraft. Hon kallar denna superkraft för kontroll. Om hon inte syns eller hörs för mycket, då är allt frid och fröjd.
Denna superkraft har Aniela med sig ända till idag. Men under årens lopp inser hon att hon utvecklat ännu en superkraft. Hon kallar denna för anpassning. Beroende på vem hon interagerar med så kan hon upplevas som en helt annorlunda person. Hon är expert på att läsa av människor för att kunna ge dem exakt det de vill, för att vara så tillmötesgående och bekräftande som möjligt. Aniela har en personlighet på jobbet. Hon har en annan personlighet med sina vänner, men även olika personligheter beroende på vilken vän hon träffar. Hon tar fram en annan sida av sig när hon träffar främmande, sina föräldrar eller när hon dejtar. Hon kan vara rolig, allvarlig, djup, empatisk, romantisk – vad än situationen kräver.
Med kontroll och anpassning alltid i bakfickan har Aniela, ända fram tills idag, som en 30-årig tjej, navigerat sig genom livet. Men vad Aniela aldrig förstod var att det fanns en baksida med hennes superkrafter. Ju mer av kontroll eller anpassning hon använder sig av, desto mer tappar hon en liten del av sig själv. Och hon insåg konsekvensen av sina superkrafter alldeles för sent. Hon insåg det först när hon kände sig utmärglad och tömd, som ett skal utan innehåll.
I eftermiddag ska Aniela på dejt med en kille hon inte träffat förut. De har snackat med varandra ett tag och ska ses för en fika och en promenad i ett närliggande grönområde. Då hon har några timmar innan de ska träffas så tar hon fram papper och penna och skriver i mitten frågan: “Vem är jag?”. Hon tittar på frågan som står på pappret i bläck och försöker tänka, men det kommer inga bra svar. Jag tycker om att läsa böcker, tänker hon. Men vad säger det egentligen om mig? Hon radar upp en del egenskaper som hon besitter och olika intressen hon har i sitt liv. Men hon tycker inte att det är bra nog. Det är inte djupt nog. Aniela är ju expert på att läsa av människor, hon vet vad de behöver och vill ha. Så hon ställer sig framför spegeln och stirrar intensivt på sig själv. Hon gör en grimas. Hon ler stort. Hon gör en sur min. Hon skrattar högt. Men trots allt minspel så lyckas hon inte få en känsla av sin spegelbild. Det är bara blankt. Aniela skrynklar frustrerat ihop pappret och slänger det i soptunnan.
Hon går på dejten på eftermiddagen, tillsammans med Hannes. De köper varsin kaffe innan de går in till parken intill. De pratar om allt möjligt, både högt och lågt, roliga grejer men även tyngre ämnen. De pratar familj, tidigare relationer, önskemål och drömmar, favoritserier, paradrätter och mycket mer. De utbyter flörtiga blickar och skratt. Hannes visar sig vara både charmig och snygg vilket gör Aniela intresserad. Aniela å sin sida känner sig självsäker i att hon har charmat Hannes. Det är inte ens något hon riktigt tvekar över. Varför skulle hon göra det? Hon har ju kontroll och anpassning i sin verktygslåda.
Hannes har gjort ett intryck på Aniela vilket gör att hon vill se mer av honom. Hon tycker om hans ögon, leende och skratt. Han besitter även en hel nypa charm och intellekt. Allt detta, samt att de har vissa gemensamma intressen, gör att hon vill fortsätta utforska om det kan utvecklas kemi.
Så de fortsätter dejta. De har en picknick i parken där Hannes tagit med filt och fika. De går till Anielas bästa italienska restaurang där de avnjuter varsin napolitansk pizza. De går på ett quiz i en pub i stan. Och mellan dejterna har de alltid en pågående dialog via SMS.
Dagarna passerar och Aniela inser att ett genuint intresse börjar uppstå för Hannes. Hon förstår först inte varför hon känner denna stora dragning till honom, som är olik någon form av dragning hon känt förut. Men en sen kväll när hon är på väg hem efter att ha suttit och pratat med Hannes i hans soffa flera timmar så kommer hon på det. Plötsligt är det så tydligt; Hannes har nämligen en egen superkraft. Det är varken kontroll eller anpassning som Aniela själv besitter. Nej, det är något alldeles säreget. Hon benämner kraften för genomskådning. För när de pratar så känner hon att Hannes ser henne. Verkligen ser henne. Det är en kraft i flera delar; den första är att han ställer frågor hon är inte van vid att få och han lyssnar med stor uppmärksamhet på svaret. Det andra är att han har en blick som får henne att känna sig blottad. Det tredje är att han delar med sig av sig själv på en så pass sårbar och djup nivå att det öppnar upp för Aniela själv att ta klivet. Klivet att möta Hannes där, på djupet.
Någonting händer djupt inne i Aniela här. Anielas gamla pålitliga superkrafter börjar svaja. Den första som ger vika är kontroll. Någonting växer i henne. En stark, brännande känsla. Hon känner helt plötsligt att hon har egna behov gentemot Hannes som flyter upp till ytan och när dessa behov kommer fram så börjar anpassning att ge vika. Plötsligt känner hon sig inte som sig själv längre i Hannes sällskap. Hon känner sig inte som sig själv för att hon är mer som sig själv än någonsin förut. Detta är ett helt främmande tillstånd för henne. Det är ju Aniela som är experten på att läsa av och möta andras behov, inte ska hon väl ha egna krav och önskemål? Hon vet inte riktigt hur hon ska hantera denna känslan och hon känner hur hon bli nästintill paralyserad i Hannes sällskap. Hon kan inte längre vara den charmerande, tillmötesgående Aniela som är anpassning. Och när hon är för sig själv så känner hon ett stort tomrum, även om hon vanligtvis aldrig har problem med ensamhet. Hon känner sig tom och sårbar och har ett stort behov av bekräftelse.
Anielas superkrafter svajar fram och tillbaka en tid. Vissa dagar lyckas hon slå på den igen, medan andra dagar känner hon sig rå och öppen, som ett blodigt sår som inte slutar blöda. Hannes ser detta. Med genomskådning ser han minsta personlighetsförändring hos henne, så de har en dialog och Aniela gör sitt bästa för att uttrycka det som bubblar inom henne, som het lava som puttrar på ytan. Hannes möter henne med en mjukhet som få människor besitter. Men även Hannes har behov och när han uttrycker dessa så blir det som en stor krock. Aniela är inte van vid att hantera två personers behov; sina egna och sin partner. En stor förvirring uppstår inom henne. Vem ska hon prioritera? Vems behov är viktigast? Förvirringen är total och hon går in i sig själv. Hon kan inte tänka. Hon paralyseras. Hon tycker inte längre att det känns rättvist. Även om hon är van vid att bara behöva möta motpartens behov så fräter någonting i henne när hennes nya behov inte får prioriteras. Men hon kan inte argumentera för det; detta är trots allt ett helt nytt territorium för henne. Så hon trillar in i gamla mönster; hon blir följsam. Och Hannes behov vinner, igen och igen. Och när Aniela är själv så växer en stor irritation och desperation i henne. Hon grubblar och går igenom dialogen i sitt huvud om och om igen, vad hon kunde och borde ha sagt.
Det hela blir för mycket för henne. Hon får svårt att sova om nätterna och spenderar alldeles för mycket tankekraft på Hannes och hon hatar det stora hål av desperation hon känner i sin mage. Så hon gör det enda hon kan; hon dumpar Hannes. Hon distanserar sig från den enda som fått hennes krafter att svaja, den enda som fått henne att komma i kontakt med sitt djupaste själv. Smärtan var alldeles för hög och tanken att vara beroende av en annan persons bekräftelse var alldeles för läskig. Det är ett för högt pris att betala. Och precis som en muskel som under hög press läker och växer sig starkare, så är Anielas kontroll och anpassning nu starkare än någonsin och kommer aldrig att svaja igen.
Leave a Reply