Karl bor på sin gård i ett avlägset samhälle någonstans i mitten av Sverige. Här bor han själv, vilket alltid har varit hans preferens; han är inte särskilt förtjust i människor och finner att han alltid blir väldigt irriterad även av minsta interaktion. Människor är bara besvärliga, brukar han tänka. Det är så mycket åsikter, viljor och synpunkter och Karl vill inte behöva anpassa sig efter någon. Han vet ju vad han själv vill, en annan person är bara ett hinder för hans vilja. Karls känslospann pendlar mellan smått till mycket irriterad och när han är själv håller han sig oftast närmare de förstnämnda tillståndet.
Då och då tar Karl sig ner till den närliggande lilla byn för att handla material och råvaror till sin gård. Han är väldigt storväxt och hans bittra humör är väl känd i byn, vilket gör att folk håller sig lite på avstånd och undviker att interagera med honom då han kan upplevas som lite skrämmande. Mer än ett få gånger har han sagt ifrån argsint när folk kommit lite för nära eller haft för utdragna dialoger, vilket har lett till att folk blivit förolämpande. Idag är han i byn tidigt för att handla gödsel för sin veteodling och fyller på med diesel och nya plogspetsar till traktorn.
“God morgon Karl!” ropar den lokala handlaren Erik lite försiktigt när Karl kliver in i butiken. Karl bara grymtar i respons. Han plockar på sig det han ska ha och går till kassan.
“Är det bra så?” frågar handlaren när han slår in varorna.
“Mm,” svarar Karl.
“Jag hoppas vi får en bra säsong i år,” fortsätter handlaren. “Min bror har valt att odla mer havre i år efter förra årets fiasko med raps. Man skulle kunna tro att…” Karl lyfter ansiktet och ger Erik en kall blick, varpå han avbryter sin historia och tar ett steg tillbaka. “Ehm… det går bra att blippa ditt kort.”
Karl kör därifrån hem till sin gård där han sätter igång dagens jobb. Det är ett hårt jobb där han får slita med kroppen, men det är det som passar honom bäst. Det finns en viss njutning i det, att låta kroppen arbeta per automatik, att få skapa något och att se resultat av sitt slit. Han finner ett inre lugn av det som han aldrig hade när han var yngre och bodde närmare byn; hjärnan får sitta i baksätet och han sover gott om natten från utmattningen av dagens arbete.
Idag så ska marken plogas, frön ska sås, staket ska repareras och målas, ogräs ska rensas och mycket mer. Han börjar jobba med staketet på eftermiddagen. Han har sågat ut brädor som, efter en del möda och svordomar, han nu använder för att byta ut äldre, slitna brädor med och som han därefter lägger på ett lager vit målarfärg. Några meter bortom staketet hör han något prassla till i en närliggande buske. Han lyfter blicken och spanar några sekunder efter vad han antar är en fågel i busken, men han ser ingen och återgår till sitt jobb. Efter en liten stund så hör han något igen; återigen lyfter han blicken men ser ingenting. Den tredje gången hör han ett litet, litet ljud från källan. Karl lägger ner penseln och tar sig till busken. Han försöker spana in men busken är alldeles för tätväxt, så han använder sina armar för att flytta undan grenar för att få en bättre inblick. Längst in i busken ser han en liten katt. Katten är grå- och svartfläckad och kan inte väga mer än två eller tre kilogram. Han lägger märke till att den inte har något halsband. Runt benen är ett rep inlindat och repet har fastnat i några av grenarna.
“Kattskrälle,” suckar Karl. “Hur i all världen har du lyckats med detta?”. Han hämtar sin arbetskniv som ligger kvar vid staketet och sträcker sig in i busken och skär loss repet. Han greppar katten i nackskinnet och lyfter ut den. “Så där. Iväg med dig nu.”
Karl fortsätter att måla sitt staket men han märker att katten står kvar och iakttar honom. “Schas!” ryter han mot katten. Den gråspäckade katten hoppar till av detta och springer några meter bort men fortsätter iaktta Karl på avstånd.
Karl jobbar ett par timmar till. När han är färdig så har solen börjat gå sakta ner mot horisonten och han ställer sig upp och sträcker på sin trötta rygg. Han spanar mot gräsplätten där katten tidigare log och ser nu att den är borta. Äntligen, det sista jag behöver är en katt som följer efter mig överallt. Han packar ihop sitt material och går vidare med sina arbetsuppgifter; han rensar ogräs, klyver lite ved och plockar äpplen från sitt äppelträd. Mot kvällen så lagar han en stor middag, bestående av lax och rotfrukter, efterföljt av en enkel äppelpaj. Han avslutar dagen med att kolla på en actionfilm på TV:n innan han släcker lampan för dagen.
Karl vaknar vid gryningen. Han har ett oerhört dåligt morgonhumör och reser sig upp med både stön och svordomar. Till frukost kokar han havregryn som han äter i sin enkelhet. En man som Karl behöver inte piffa upp sin gröt med sirap, sylt, kanel, bär eller nötter. En enkel frukost till en enkel man, brukar han tänka. Han brygger sitt kaffe, starkt och bittert, och häller upp det i en stor kopp. Han öppnar altandörren för att avnjuta den i morgonsolen. Men när han ska kliva ut på trädäcket ser han något framför sina fötter; en död råtta.
Karl rynkar lite på näsan. Va fan, hur har du hamnat här? Han sätter sin kaffekopp på diskbänken inne i huset och hämtar en trädgårdsspade som han plockar upp den döda råttan med. Han gräver sedan en snabb liten grop i gräset några meter bort från trädäcket och begraver råttan.
Kan man få njuta av sitt jäkla kaffe nu eller? Han plockar upp sin kaffekopp igen som nu hunnit svalna lite och går ut på trädäcket igen för att sätta sig i sin favoritfåtölj. Men när han ska slå sig ner så ser han att fåtöljen redan är upptagen; den gråspäckade katten från gårdagen sitter där och är fullt upptagen med att tvätta sig själv.
“Du,” ryter Karl. “Är det du som lagt musen framför altandörren?! Schasade jag inte bort dig?” Katten stannar upp och stirrar på Karl några sekunder men återgår sedan till att tvätta sig.
Karl drar en djup suck och sätter sig på fåtöljen bredvid istället. Han tar en klunk av sitt kaffe. “Det har hunnit svalna,” säger han och sneglar på katten. “Tack för det. Tro inte att du ska stanna här. Och tro definitivt inte att du kommer få någon mat av mig.”
Efter kaffet sätter han igång med dagens sysslor. Han börjar med att gå in i ladan och ser över sina grödor, sorterar verktyg, oljar maskiner, och flyttar runt lite gamla höbalar. Han hör ett ljud bakom sig och vänder sig om för att se att katten följt efter honom in och är just nu upptagen med en våldsam lek med lite hö som ligger på marken. Karl iakttar katten med missnöje en stund medan den rullar runt och hoppar fram och tillbaka i sin lek, när den plötsligt hoppar lite för långt och råkar slå vid en spade som står lutad mot väggen. Spaden välter och slår till andra verktyg som står uppradade mot väggen och alla trillar mot marken i ett stort kras.
“Kattskrälle,” skriker Karl. “Ut härifrån, nu!” Katten lägger vettskrämd benen på ryggen och springer ut ur ladan.
Karl suckar djupt och lyfter upp verktygen mot väggen igen, innan han återgår till sina sysslor. Jäkla djur. Utöver människor så har Karl heller aldrig varit särskilt förtjust i djur och har därför inga egna på sin gård. Likt människor så tycker han att de är alldeles för krävande och det är ännu svårare att både förstå och att kommunicera med dem. Han kan be dem dra åt helvete, men de kommer inte förstå det.
Dagen fortskrider och Karl återvänder hem för lunch och ytterligare en kopp kaffe innan han tar en runda på åkern. Åkern är nu fylld av fåglar som står och pickar på hans mark. På åkern så står ett par gamla fågelskrämmor, men på en av dem står en fågel trotsigt på dess arm och stirrar i Karls riktning. Deras effekt är uppenbart begränsad.
“Iväg!” ryter han och viftar med armarna men han får ingen respons från fåglarna.
Med arga steg börjar han gå tvärs över åkern för att jaga iväg dem, men innan han hinner komma fram till dem så ser han en liten flock av dem springa iväg vettskrämda. Och sedan en flock till. Han spanar längs marken och ser källan till deras rädsla; katten är i full jakt efter dem. Karl stannar upp och lägger händerna på magen och bryter ut i ett skadeglatt skratt. “Någon nytta gör du trots allt!”
När solen börjar gå ner så har Karl värmt upp gårdagens fisk och rotfrukter och sätter sig i sin favoritfåtölj på trädäcket. Han tar några tuggor innan han hör ett lätt jamande från hans sida. Karl vänder blicken och ger katten en hård blick när han ser den sitta på trädäcket bredvid och titta upp mot honom.
“Vi har redan gått igenom detta,” säger han lite lätt. “Du ska inte få någon mat från mig.”
Katten jamar lite lätt igen och tittar upp mot honom med stora ögon. Karl tar ett djupt andetag som nästan kommer ut som en grymtning. “Du ska få en liten bit av min lax. Men endast för att du skrämde bort fåglarna idag.”
Han slänger ner en bit fisk med sin gaffel och katten glufsar hungrigt i sig. När den är färdig så lägger sig den i en liten boll på trädäcket och somnar i solnedgången. Karl tittar på den en liten stund och kan inte medge annat än att det ser väldigt fridfullt ut när den ligger där och snarkar lite lätt.
Dagarna går och katten följer nu med Karl nästan överallt på tomten. De har nästan fått in en rutin tillsammans; katten följer med och leker på förmiddagen medan Karl jobbar på olika delar av gården, på eftermiddagen jagar katten bort fåglar som landar på åkern och på kvällen avslutar de med en middag på trädäcket.
Idag plockar Karl undan middagen och stänger sedan altandörren. Han observerar att det är ganska mörka moln på himmeln men tänker inte så mycket på det. Han sätter sig i soffan och slår på en film. Det hinner inte gå en halvtimme av filmen innan han slumrat till. Han vaknar först efter filmen är slut av en blixt som slår ner ute på åkern. Han flyger upp ur soffan av smällen och först när han fattar vad det var som hände lugnar han sig lite. Han ställer sig vid altandörren och tittar ut och ser att det nu ösregnar. Himlen lyser upp när ytterligare en blixt slår ner i närheten. Jäkla oväder.
Han vänder sig om och börjar gå mot sitt sovrum för att göra sig i ordning när han plötsligt stannar upp. Katten! Han går snabbt tillbaka till altandörren och kollar ut, men han ser inte långt i mörkret och det tunga regnet. Han öppnar dörren och ropar ut, “Katt! Kom hit!” Varför har jag inte gett den ett riktigt namn? När katten inte dyker upp så slänger han på sig sin regnjacka och gummistövlar och går ut. Vinden blåser och rycker i hans regnluva medan han går. Han tar ett varv runt huset och sedan ett varv runt ladan innan han hittar den; upptryckt mot väggen i ett litet hörn står den dyngsur och skakar.
“Här kan du inte stå, förstår du väl!” Karl lyfter den i sina armar och tar med den in i huset. Han torkar av den med en handduk och ger den lite mat för natten.
Efter att Karl tvättat ansiktet och borstat tänderna går han förbi vardagsrummet på väg mot sovrummet. Katten ligger nu ihopkurad i soffan, i just den plats Karl brukar sitta och titta på TV. Han ger ifrån sig en liten grymtning med förmår sig inte att säga något, utan går och lägger sig för natten.
Morgonen därpå äter Karl sin gröt och dricker sitt kaffe på altanen. Ovädret lättade under natten och solen är nu återigen ute och skiner värmande på hans hud. Katten hann först till favoritfåtöljen så Karl sätter sig återigen på fåtöljen bredvid.
“Vi borde ge dig ett namn, om du ska hänga kvar här,” säger han till katten. “Vad är vanliga kattnamn? Findus? Du ser inte ut som en Findus. Är du ens en hane? Du ser ut som en hane.” Han tittar på katten några sekunder medan han funderar. “Attis? Där har vi det. Från och med nu så kommer jag kalla dig Attis!” Karl sträcker sig över till fåtöljen där Attis ligger och klappar honom några gånger på huvudet, varpå Attis börjar lätt spinna i gensvar.
De efterföljande veckorna är Karl och Attis oskiljaktiga. De fortsätter sin vardagliga rutin tillsammans och Attis spenderar nu nätterna inne i Karls hus – vissa nätter delar de tillochmed säng. Beroende på vad Karl lagar till middag så får Attis oftast fisk eller kyckling. När Karl hittade honom så var han ganska tunn men är nu åtminstone ett halvt kilogram större och ser friskare ut.
Veten på gården växer fint och Attis brukar tycka om att gömma sig bland de höga stråna och försöka smyga sig på och skrämma Karl. Karl blir aldrig skrämd på riktigt men han brukar hoppa till lite på låtsas när Attis dyker mot honom, vilket efterföljs av ett högt skratt från honom själv.
Den här dagen står Karl och klyver lite ved. Attis ligger i gräset några meter bort och solar sig, när det plötsligt hörs en röst. “Teo?”
Karl vänder sig mot rösten och ser en kvinna precis innanför tomtgränsen. “Teo? Jag heter Karl. Varför är du på min gård?” Han ger henne en kall blick.
“Nej, inte du,” svarar kvinnan lite nervöst. “Ehm, förlåt. Men din katt ser verkligen ut som min Teo som sprang iväg för ett par månader sen.”
Karl inser plötsligt vad som händer och känner en obekant sensation i magen. Vad är… det känns som att jag har en klump i magen. “Detta är Attis. Jag… jag hittade honom när han hade fastnat i ett buskar för några veckor sedan.”
Attis känner till slut igen kvinnan och springer plötsligt fram till henne och börjar jama och gnida mot henne. Hon skrattar och sätter sig på huk och börjar klappa Teo med ett stort leende. “Åh, Teo, är det här du har gömt dig din lilla buse,” säger hon glatt.
Hon lyfter blicken mot Karl. “Har han haft det bra?”
“Ja, det har han,” svarar Karl kort.
“Hoppas det känns okej att jag tar hem honom igen då.”
“Ja. Det är bara en katt…”
“Tack för att du tittat efter honom!” Kvinnan lyfter Teo i sin famn och kramar om honom medan katten spinner högt. Hon vänder sig om för att gå och Karl känner ännu en ny sensation – en tyngd i bröstkorgen. Han kollar på henne när hon går utanför tomten och börjar promenera längs stigen intill.
“Vänta, snälla!” Karl blir själv förvånad av att han uttryckt en vädjan till en annan människa. Kvinnan vänder sig om och tittar på honom. “Han… han tycker verkligen om grillad kyckling. Jag har testat olika sorters fisk, nötkött och massa annat, men grillad kyckling är hans favorit. Och… han tycker om att bli kliad långt ner på pannan, precis mellan ögonen.”
Förståelse sätter sig över kvinnans blick och hon verkar inse att Teo betytt mer för Karl än vad han kanske ville erkänna. “Har du andra djur?”
“Nej,” svarar Karl. “Det är bara jag här.” Han sväljer tungt. “Kan jag bjuda på en kopp kaffe?”
Kvinnan lyfter på ögonbrynen men byter snabbt ut det mot ett leende. “Det kan du göra. Mitt namn är Hanna.”
“Karl.”
“Jag vet vem du är. Ryktet säger att du inte direkt är den gästvänliga typen,” säger hon lite pikande.
De sätter sig på varsin fåtölj på Karls trädäck och Karl serverar dem varsin kopp. Hanna visar bilder på sin telefon på Attis när han var liten och lekte med några andra katter.
“Har du flera katter?” frågar Karl med ett leende medan han tittar på bilderna.
“Det är hans syskon! Han har två systrar.”
Karl tittar glatt på bilderna och de utbyter historier om Teos påhitt. Karl berättar om Teos alla favoritplatser på gården och Hanna berättar om hans favoritleksaker hemma, samtidigt som Teo ligger ihopkurad vid deras fötter och sover.
När det börjar bli sent gör sig Hanna redo för att gå. “Jag,” börjar Karl, men känner sig lite tjock i halsen och harklar sig. “Jag ska erkänna att det kommer kännas tufft utan honom.”
Hanna tittar på honom med snälla ögon. “Vill du behålla honom?”
“Va? Du kan väl inte… Menar du det?”
“På ett villkor. Att jag får hälsa på honom när jag vill.”
Karl brister ut i ett skratt. “Såklart får du det!”
Hanna börjar gå därifrån men innan hon försvinner så vrider hon huvudet över axeln och ropar “Du är inte så läskig som folk säger att du är.”
Precis som lovat så kommer Hanna därefter och hälsar på. Vissa veckor kommer hon flera gånger. De utbyter historier om katterna och Karl berättar om sin gård och sina odlingar. Hanna berättar i sin tur om sitt liv och Karl, till sin stora förvåning, tycker det är intressant att lyssna på henne. Efter en tid börjar han undra om Hanna verkligen kommer för att hälsa på Teo eller Karl, men han upptäcker att det inte spelar någon roll. Han är mest glad för sällskapet.
Leave a Reply