Posts

Aniela lärde sig tidigt att känslor ska hållas på insidan. Om hon visade känslor så var det som att världen stormade i gensvar. När hon grät och skrek så skrek hennes omgivning. Om hon var för glad och exalterad så skrek hennes omgivning även då, om än i en annan tonart. Men om hon inte var för ledsen, glad, orolig och ångestfylld, eller för mycket av vilken känsla som helst, så var världen lugn och stilla; som en båt mjukt guppande på havets vatten. Detta var en superkraft. Hon kallar denna superkraft för kontroll. Om hon inte syns eller hörs för mycket, då är allt frid och fröjd.

Denna superkraft har Aniela med sig ända till idag. Men under årens lopp inser hon att hon utvecklat ännu en superkraft. Hon kallar denna för anpassning. Beroende på vem hon interagerar med så kan hon upplevas som en helt annorlunda person. Hon är expert på att läsa av människor för att kunna ge dem exakt det de vill, för att vara så tillmötesgående och bekräftande som möjligt. Aniela har en personlighet på jobbet. Hon har en annan personlighet med sina vänner, men även olika personligheter beroende på vilken vän hon träffar. Hon tar fram en annan sida av sig när hon träffar främmande, sina föräldrar eller när hon dejtar. Hon kan vara rolig, allvarlig, djup, empatisk, romantisk – vad än situationen kräver.

Med kontroll och anpassning alltid i bakfickan har Aniela, ända fram tills idag, som en 30-årig tjej, navigerat sig genom livet. Men vad Aniela aldrig förstod var att det fanns en baksida med hennes superkrafter. Ju mer av kontroll eller anpassning hon använder sig av, desto mer tappar hon en liten del av sig själv. Och hon insåg konsekvensen av sina superkrafter alldeles för sent. Hon insåg det först när hon kände sig utmärglad och tömd, som ett skal utan innehåll.

I eftermiddag ska Aniela på dejt med en kille hon inte träffat förut. De har snackat med varandra ett tag och ska ses för en fika och en promenad i ett närliggande grönområde. Då hon har några timmar innan de ska träffas så tar hon fram papper och penna och skriver i mitten frågan: “Vem är jag?”. Hon tittar på frågan som står på pappret i bläck och försöker tänka, men det kommer inga bra svar. Jag tycker om att läsa böcker, tänker hon. Men vad säger det egentligen om mig? Hon radar upp en del egenskaper som hon besitter och olika intressen hon har i sitt liv. Men hon tycker inte att det är bra nog. Det är inte djupt nog. Aniela är ju expert på att läsa av människor, hon vet vad de behöver och vill ha. Så hon ställer sig framför spegeln och stirrar intensivt på sig själv. Hon gör en grimas. Hon ler stort. Hon gör en sur min. Hon skrattar högt. Men trots allt minspel så lyckas hon inte få en känsla av sin spegelbild. Det är bara blankt. Aniela skrynklar frustrerat ihop pappret och slänger det i soptunnan.

Hon går på dejten på eftermiddagen, tillsammans med Hannes. De köper varsin kaffe innan de går in till parken intill. De pratar om allt möjligt, både högt och lågt, roliga grejer men även tyngre ämnen. De pratar familj, tidigare relationer, önskemål och drömmar, favoritserier, paradrätter och mycket mer. De utbyter flörtiga blickar och skratt. Hannes visar sig vara både charmig och snygg vilket gör Aniela intresserad. Aniela å sin sida känner sig självsäker i att hon har charmat Hannes. Det är inte ens något hon riktigt tvekar över. Varför skulle hon göra det? Hon har ju kontroll och anpassning i sin verktygslåda.

Hannes har gjort ett intryck på Aniela vilket gör att hon vill se mer av honom. Hon tycker om hans ögon, leende och skratt. Han besitter även en hel nypa charm och intellekt. Allt detta, samt att de har vissa gemensamma intressen, gör att hon vill fortsätta utforska om det kan utvecklas kemi.

Så de fortsätter dejta. De har en picknick i parken där Hannes tagit med filt och fika. De går till Anielas bästa italienska restaurang där de avnjuter varsin napolitansk pizza. De går på ett quiz i en pub i stan. Och mellan dejterna har de alltid en pågående dialog via SMS.

Dagarna passerar och Aniela inser att ett genuint intresse börjar uppstå för Hannes. Hon förstår först inte varför hon känner denna stora dragning till honom, som är olik någon form av dragning hon känt förut. Men en sen kväll när hon är på väg hem efter att ha suttit och pratat med Hannes i hans soffa flera timmar så kommer hon på det. Plötsligt är det så tydligt; Hannes har nämligen en egen superkraft. Det är varken kontroll eller anpassning som Aniela själv besitter. Nej, det är något alldeles säreget. Hon benämner kraften för genomskådning. För när de pratar så känner hon att Hannes ser henne. Verkligen ser henne. Det är en kraft i flera delar; den första är att han ställer frågor hon är inte van vid att få och han lyssnar med stor uppmärksamhet på svaret. Det andra är att han har en blick som får henne att känna sig blottad. Det tredje är att han delar med sig av sig själv på en så pass sårbar och djup nivå att det öppnar upp för Aniela själv att ta klivet. Klivet att möta Hannes där, på djupet.

Någonting händer djupt inne i Aniela här. Anielas gamla pålitliga superkrafter börjar svaja. Den första som ger vika är kontroll. Någonting växer i henne. En stark, brännande känsla. Hon känner helt plötsligt att hon har egna behov gentemot Hannes som flyter upp till ytan och när dessa behov kommer fram så börjar anpassning att ge vika. Plötsligt känner hon sig inte som sig själv längre i Hannes sällskap. Hon känner sig inte som sig själv för att hon är mer som sig själv än någonsin förut. Detta är ett helt främmande tillstånd för henne. Det är ju Aniela som är experten på att läsa av och möta andras behov, inte ska hon väl ha egna krav och önskemål? Hon vet inte riktigt hur hon ska hantera denna känslan och hon känner hur hon bli nästintill paralyserad i Hannes sällskap. Hon kan inte längre vara den charmerande, tillmötesgående Aniela som är anpassning. Och när hon är för sig själv så känner hon ett stort tomrum, även om hon vanligtvis aldrig har problem med ensamhet. Hon känner sig tom och sårbar och har ett stort behov av bekräftelse.

Anielas superkrafter svajar fram och tillbaka en tid. Vissa dagar lyckas hon slå på den igen, medan andra dagar känner hon sig rå och öppen, som ett blodigt sår som inte slutar blöda. Hannes ser detta. Med genomskådning ser han minsta personlighetsförändring hos henne, så de har en dialog och Aniela gör sitt bästa för att uttrycka det som bubblar inom henne, som het lava som puttrar på ytan. Hannes möter henne med en mjukhet som få människor besitter. Men även Hannes har behov och när han uttrycker dessa så blir det som en stor krock. Aniela är inte van vid att hantera två personers behov; sina egna och sin partner. En stor förvirring uppstår inom henne. Vem ska hon prioritera? Vems behov är viktigast? Förvirringen är total och hon går in i sig själv. Hon kan inte tänka. Hon paralyseras. Hon tycker inte längre att det känns rättvist. Även om hon är van vid att bara behöva möta motpartens behov så fräter någonting i henne när hennes nya behov inte får prioriteras. Men hon kan inte argumentera för det; detta är trots allt ett helt nytt territorium för henne. Så hon trillar in i gamla mönster; hon blir följsam. Och Hannes behov vinner, igen och igen. Och när Aniela är själv så växer en stor irritation och desperation i henne. Hon grubblar och går igenom dialogen i sitt huvud om och om igen, vad hon kunde och borde ha sagt.

Det hela blir för mycket för henne. Hon får svårt att sova om nätterna och spenderar alldeles för mycket tankekraft på Hannes och hon hatar det stora hål av desperation hon känner i sin mage. Så hon gör det enda hon kan; hon dumpar Hannes. Hon distanserar sig från den enda som fått hennes krafter att svaja, den enda som fått henne att komma i kontakt med sitt djupaste själv. Smärtan var alldeles för hög och tanken att vara beroende av en annan persons bekräftelse var alldeles för läskig. Det är ett för högt pris att betala. Och precis som en muskel som under hög press läker och växer sig starkare, så är Anielas kontroll och anpassning nu starkare än någonsin och kommer aldrig att svaja igen.

Karl bor på sin gård i ett avlägset samhälle någonstans i mitten av Sverige. Här bor han själv, vilket alltid har varit hans preferens; han är inte särskilt förtjust i människor och finner att han alltid blir väldigt irriterad även av minsta interaktion. Människor är bara besvärliga, brukar han tänka. Det är så mycket åsikter, viljor och synpunkter och Karl vill inte behöva anpassa sig efter någon. Han vet ju vad han själv vill, en annan person är bara ett hinder för hans vilja. Karls känslospann pendlar mellan smått till mycket irriterad och när han är själv håller han sig oftast närmare de förstnämnda tillståndet.

Då och då tar Karl sig ner till den närliggande lilla byn för att handla material och råvaror till sin gård. Han är väldigt storväxt och hans bittra humör är väl känd i byn, vilket gör att folk håller sig lite på avstånd och undviker att interagera med honom då han kan upplevas som lite skrämmande. Mer än ett få gånger har han sagt ifrån argsint när folk kommit lite för nära eller haft för utdragna dialoger, vilket har lett till att folk blivit förolämpande. Idag är han i byn tidigt för att handla gödsel för sin veteodling och fyller på med diesel och nya plogspetsar till traktorn.

“God morgon Karl!” ropar den lokala handlaren Erik lite försiktigt när Karl kliver in i butiken. Karl bara grymtar i respons. Han plockar på sig det han ska ha och går till kassan.

“Är det bra så?” frågar handlaren när han slår in varorna.

“Mm,” svarar Karl.

“Jag hoppas vi får en bra säsong i år,” fortsätter handlaren. “Min bror har valt att odla mer havre i år efter förra årets fiasko med raps. Man skulle kunna tro att…” Karl lyfter ansiktet och ger Erik en kall blick, varpå han avbryter sin historia och tar ett steg tillbaka. “Ehm… det går bra att blippa ditt kort.”

Karl kör därifrån hem till sin gård där han sätter igång dagens jobb. Det är ett hårt jobb där han får slita med kroppen, men det är det som passar honom bäst. Det finns en viss njutning i det, att låta kroppen arbeta per automatik, att få skapa något och att se resultat av sitt slit. Han finner ett inre lugn av det som han aldrig hade när han var yngre och bodde närmare byn; hjärnan får sitta i baksätet och han sover gott om natten från utmattningen av dagens arbete.

Idag så ska marken plogas, frön ska sås, staket ska repareras och målas, ogräs ska rensas och mycket mer. Han börjar jobba med staketet på eftermiddagen. Han har sågat ut brädor som, efter en del möda och svordomar, han nu använder för att byta ut äldre, slitna brädor med och som han därefter lägger på ett lager vit målarfärg. Några meter bortom staketet hör han något prassla till i en närliggande buske. Han lyfter blicken och spanar några sekunder efter vad han antar är en fågel i busken, men han ser ingen och återgår till sitt jobb. Efter en liten stund så hör han något igen; återigen lyfter han blicken men ser ingenting. Den tredje gången hör han ett litet, litet ljud från källan. Karl lägger ner penseln och tar sig till busken. Han försöker spana in men busken är alldeles för tätväxt, så han använder sina armar för att flytta undan grenar för att få en bättre inblick. Längst in i busken ser han en liten katt. Katten är grå- och svartfläckad och kan inte väga mer än två eller tre kilogram. Han lägger märke till att den inte har något halsband. Runt benen är ett rep inlindat och repet har fastnat i några av grenarna.

“Kattskrälle,” suckar Karl. “Hur i all världen har du lyckats med detta?”. Han hämtar sin arbetskniv som ligger kvar vid staketet och sträcker sig in i busken och skär loss repet. Han greppar katten i nackskinnet och lyfter ut den. “Så där. Iväg med dig nu.”

Karl fortsätter att måla sitt staket men han märker att katten står kvar och iakttar honom. “Schas!” ryter han mot katten. Den gråspäckade katten hoppar till av detta och springer några meter bort men fortsätter iaktta Karl på avstånd.

Karl jobbar ett par timmar till. När han är färdig så har solen börjat gå sakta ner mot horisonten och han ställer sig upp och sträcker på sin trötta rygg. Han spanar mot gräsplätten där katten tidigare log och ser nu att den är borta. Äntligen, det sista jag behöver är en katt som följer efter mig överallt. Han packar ihop sitt material och går vidare med sina arbetsuppgifter; han rensar ogräs, klyver lite ved och plockar äpplen från sitt äppelträd. Mot kvällen så lagar han en stor middag, bestående av lax och rotfrukter, efterföljt av en enkel äppelpaj. Han avslutar dagen med att kolla på en actionfilm på TV:n innan han släcker lampan för dagen.

Karl vaknar vid gryningen. Han har ett oerhört dåligt morgonhumör och reser sig upp med både stön och svordomar. Till frukost kokar han havregryn som han äter i sin enkelhet. En man som Karl behöver inte piffa upp sin gröt med sirap, sylt, kanel, bär eller nötter. En enkel frukost till en enkel man, brukar han tänka. Han brygger sitt kaffe, starkt och bittert, och häller upp det i en stor kopp. Han öppnar altandörren för att avnjuta den i morgonsolen. Men när han ska kliva ut på trädäcket ser han något framför sina fötter; en död råtta.

Karl rynkar lite på näsan. Va fan, hur har du hamnat här? Han sätter sin kaffekopp på diskbänken inne i huset och hämtar en trädgårdsspade som han plockar upp den döda råttan med. Han gräver sedan en snabb liten grop i gräset några meter bort från trädäcket och begraver råttan.

Kan man få njuta av sitt jäkla kaffe nu eller? Han plockar upp sin kaffekopp igen som nu hunnit svalna lite och går ut på trädäcket igen för att sätta sig i sin favoritfåtölj. Men när han ska slå sig ner så ser han att fåtöljen redan är upptagen; den gråspäckade katten från gårdagen sitter där och är fullt upptagen med att tvätta sig själv.

“Du,” ryter Karl. “Är det du som lagt musen framför altandörren?! Schasade jag inte bort dig?” Katten stannar upp och stirrar på Karl några sekunder men återgår sedan till att tvätta sig.

Karl drar en djup suck och sätter sig på fåtöljen bredvid istället. Han tar en klunk av sitt kaffe. “Det har hunnit svalna,” säger han och sneglar på katten. “Tack för det. Tro inte att du ska stanna här. Och tro definitivt inte att du kommer få någon mat av mig.”

Efter kaffet sätter han igång med dagens sysslor. Han börjar med att gå in i ladan och ser över sina grödor, sorterar verktyg, oljar maskiner, och flyttar runt lite gamla höbalar. Han hör ett ljud bakom sig och vänder sig om för att se att katten följt efter honom in och är just nu upptagen med en våldsam lek med lite hö som ligger på marken. Karl iakttar katten med missnöje en stund medan den rullar runt och hoppar fram och tillbaka i sin lek, när den plötsligt hoppar lite för långt och råkar slå vid en spade som står lutad mot väggen. Spaden välter och slår till andra verktyg som står uppradade mot väggen och alla trillar mot marken i ett stort kras.

“Kattskrälle,” skriker Karl. “Ut härifrån, nu!” Katten lägger vettskrämd benen på ryggen och springer ut ur ladan.

Karl suckar djupt och lyfter upp verktygen mot väggen igen, innan han återgår till sina sysslor. Jäkla djur. Utöver människor så har Karl heller aldrig varit särskilt förtjust i djur och har därför inga egna på sin gård. Likt människor så tycker han att de är alldeles för krävande och det är ännu svårare att både förstå och att kommunicera med dem. Han kan be dem dra åt helvete, men de kommer inte förstå det.

Dagen fortskrider och Karl återvänder hem för lunch och ytterligare en kopp kaffe innan han tar en runda på åkern. Åkern är nu fylld av fåglar som står och pickar på hans mark. På åkern så står ett par gamla fågelskrämmor, men på en av dem står en fågel trotsigt på dess arm och stirrar i Karls riktning. Deras effekt är uppenbart begränsad.

“Iväg!” ryter han och viftar med armarna men han får ingen respons från fåglarna.

Med arga steg börjar han gå tvärs över åkern för att jaga iväg dem, men innan han hinner komma fram till dem så ser han en liten flock av dem springa iväg vettskrämda. Och sedan en flock till. Han spanar längs marken och ser källan till deras rädsla; katten är i full jakt efter dem. Karl stannar upp och lägger händerna på magen och bryter ut i ett skadeglatt skratt. “Någon nytta gör du trots allt!”

När solen börjar gå ner så har Karl värmt upp gårdagens fisk och rotfrukter och sätter sig i sin favoritfåtölj på trädäcket. Han tar några tuggor innan han hör ett lätt jamande från hans sida. Karl vänder blicken och ger katten en hård blick när han ser den sitta på trädäcket bredvid och titta upp mot honom.
“Vi har redan gått igenom detta,” säger han lite lätt. “Du ska inte få någon mat från mig.”

Katten jamar lite lätt igen och tittar upp mot honom med stora ögon. Karl tar ett djupt andetag som nästan kommer ut som en grymtning. “Du ska få en liten bit av min lax. Men endast för att du skrämde bort fåglarna idag.”

Han slänger ner en bit fisk med sin gaffel och katten glufsar hungrigt i sig. När den är färdig så lägger sig den i en liten boll på trädäcket och somnar i solnedgången. Karl tittar på den en liten stund och kan inte medge annat än att det ser väldigt fridfullt ut när den ligger där och snarkar lite lätt.

Dagarna går och katten följer nu med Karl nästan överallt på tomten. De har nästan fått in en rutin tillsammans; katten följer med och leker på förmiddagen medan Karl jobbar på olika delar av gården, på eftermiddagen jagar katten bort fåglar som landar på åkern och på kvällen avslutar de med en middag på trädäcket.

Idag plockar Karl undan middagen och stänger sedan altandörren. Han observerar att det är ganska mörka moln på himmeln men tänker inte så mycket på det. Han sätter sig i soffan och slår på en film. Det hinner inte gå en halvtimme av filmen innan han slumrat till. Han vaknar först efter filmen är slut av en blixt som slår ner ute på åkern. Han flyger upp ur soffan av smällen och först när han fattar vad det var som hände lugnar han sig lite. Han ställer sig vid altandörren och tittar ut och ser att det nu ösregnar. Himlen lyser upp när ytterligare en blixt slår ner i närheten. Jäkla oväder.

Han vänder sig om och börjar gå mot sitt sovrum för att göra sig i ordning när han plötsligt stannar upp. Katten! Han går snabbt tillbaka till altandörren och kollar ut, men han ser inte långt i mörkret och det tunga regnet. Han öppnar dörren och ropar ut, “Katt! Kom hit!” Varför har jag inte gett den ett riktigt namn? När katten inte dyker upp så slänger han på sig sin regnjacka och gummistövlar och går ut. Vinden blåser och rycker i hans regnluva medan han går. Han tar ett varv runt huset och sedan ett varv runt ladan innan han hittar den; upptryckt mot väggen i ett litet hörn står den dyngsur och skakar.

“Här kan du inte stå, förstår du väl!” Karl lyfter den i sina armar och tar med den in i huset. Han torkar av den med en handduk och ger den lite mat för natten.

Efter att Karl tvättat ansiktet och borstat tänderna går han förbi vardagsrummet på väg mot sovrummet. Katten ligger nu ihopkurad i soffan, i just den plats Karl brukar sitta och titta på TV. Han ger ifrån sig en liten grymtning med förmår sig inte att säga något, utan går och lägger sig för natten.

Morgonen därpå äter Karl sin gröt och dricker sitt kaffe på altanen. Ovädret lättade under natten och solen är nu återigen ute och skiner värmande på hans hud. Katten hann först till favoritfåtöljen så Karl sätter sig återigen på fåtöljen bredvid.

“Vi borde ge dig ett namn, om du ska hänga kvar här,” säger han till katten. “Vad är vanliga kattnamn? Findus? Du ser inte ut som en Findus. Är du ens en hane? Du ser ut som en hane.” Han tittar på katten några sekunder medan han funderar. “Attis? Där har vi det. Från och med nu så kommer jag kalla dig Attis!” Karl sträcker sig över till fåtöljen där Attis ligger och klappar honom några gånger på huvudet, varpå Attis börjar lätt spinna i gensvar.

De efterföljande veckorna är Karl och Attis oskiljaktiga. De fortsätter sin vardagliga rutin tillsammans och Attis spenderar nu nätterna inne i Karls hus – vissa nätter delar de tillochmed säng. Beroende på vad Karl lagar till middag så får Attis oftast fisk eller kyckling. När Karl hittade honom så var han ganska tunn men är nu åtminstone ett halvt kilogram större och ser friskare ut.

Veten på gården växer fint och Attis brukar tycka om att gömma sig bland de höga stråna och försöka smyga sig på och skrämma Karl. Karl blir aldrig skrämd på riktigt men han brukar hoppa till lite på låtsas när Attis dyker mot honom, vilket efterföljs av ett högt skratt från honom själv.

Den här dagen står Karl och klyver lite ved. Attis ligger i gräset några meter bort och solar sig, när det plötsligt hörs en röst. “Teo?”

Karl vänder sig mot rösten och ser en kvinna precis innanför tomtgränsen. “Teo? Jag heter Karl. Varför är du på min gård?” Han ger henne en kall blick.

“Nej, inte du,” svarar kvinnan lite nervöst. “Ehm, förlåt. Men din katt ser verkligen ut som min Teo som sprang iväg för ett par månader sen.”

Karl inser plötsligt vad som händer och känner en obekant sensation i magen. Vad är… det känns som att jag har en klump i magen. “Detta är Attis. Jag… jag hittade honom när han hade fastnat i ett buskar för några veckor sedan.”

Attis känner till slut igen kvinnan och springer plötsligt fram till henne och börjar jama och gnida mot henne. Hon skrattar och sätter sig på huk och börjar klappa Teo med ett stort leende. “Åh, Teo, är det här du har gömt dig din lilla buse,” säger hon glatt.

Hon lyfter blicken mot Karl. “Har han haft det bra?”

“Ja, det har han,” svarar Karl kort.

“Hoppas det känns okej att jag tar hem honom igen då.”

“Ja. Det är bara en katt…”

“Tack för att du tittat efter honom!” Kvinnan lyfter Teo i sin famn och kramar om honom medan katten spinner högt. Hon vänder sig om för att gå och Karl känner ännu en ny sensation – en tyngd i bröstkorgen. Han kollar på henne när hon går utanför tomten och börjar promenera längs stigen intill.

“Vänta, snälla!” Karl blir själv förvånad av att han uttryckt en vädjan till en annan människa. Kvinnan vänder sig om och tittar på honom. “Han… han tycker verkligen om grillad kyckling. Jag har testat olika sorters fisk, nötkött och massa annat, men grillad kyckling är hans favorit. Och… han tycker om att bli kliad långt ner på pannan, precis mellan ögonen.”
Förståelse sätter sig över kvinnans blick och hon verkar inse att Teo betytt mer för Karl än vad han kanske ville erkänna. “Har du andra djur?”

“Nej,” svarar Karl. “Det är bara jag här.” Han sväljer tungt. “Kan jag bjuda på en kopp kaffe?”

Kvinnan lyfter på ögonbrynen men byter snabbt ut det mot ett leende. “Det kan du göra. Mitt namn är Hanna.”

“Karl.”

“Jag vet vem du är. Ryktet säger att du inte direkt är den gästvänliga typen,” säger hon lite pikande.

De sätter sig på varsin fåtölj på Karls trädäck och Karl serverar dem varsin kopp. Hanna visar bilder på sin telefon på Attis när han var liten och lekte med några andra katter.

“Har du flera katter?” frågar Karl med ett leende medan han tittar på bilderna.

“Det är hans syskon! Han har två systrar.”

Karl tittar glatt på bilderna och de utbyter historier om Teos påhitt. Karl berättar om Teos alla favoritplatser på gården och Hanna berättar om hans favoritleksaker hemma, samtidigt som Teo ligger ihopkurad vid deras fötter och sover.

När det börjar bli sent gör sig Hanna redo för att gå. “Jag,” börjar Karl, men känner sig lite tjock i halsen och harklar sig. “Jag ska erkänna att det kommer kännas tufft utan honom.”

Hanna tittar på honom med snälla ögon. “Vill du behålla honom?”

“Va? Du kan väl inte… Menar du det?”

“På ett villkor. Att jag får hälsa på honom när jag vill.”

Karl brister ut i ett skratt. “Såklart får du det!”

Hanna börjar gå därifrån men innan hon försvinner så vrider hon huvudet över axeln och ropar “Du är inte så läskig som folk säger att du är.”

Precis som lovat så kommer Hanna därefter och hälsar på. Vissa veckor kommer hon flera gånger. De utbyter historier om katterna och Karl berättar om sin gård och sina odlingar. Hanna berättar i sin tur om sitt liv och Karl, till sin stora förvåning, tycker det är intressant att lyssna på henne. Efter en tid börjar han undra om Hanna verkligen kommer för att hälsa på Teo eller Karl, men han upptäcker att det inte spelar någon roll. Han är mest glad för sällskapet.

Barney går med studs i sitt steg och ett leende på läpparna. Han har äntligen tagit ett beslut, och det beslutet leder honom just nu till Bygg Din Tjej, ett nytt banbrytande koncept där man kan bygga sin egen flickvän – helt efter egna preferenser och önskemål. Barney har länge varit osäker på vad han tycker om hela idéen då konceptet och metoden är något bisarr – en person som byggs av organiskt materia och är en biologisk-teknisk hybrid av artificiell intelligens och mänsklig nervvävnad. Men efter att ha läst recensioner och lyssnat på nära vänners upplevelser så kunde han inte låta bli att bli exalterad och han har nu sparat pengar i flera månader för ändamålet.

Väl på plats så slås han av hur professionellt och varmt allt känns. Från den varma, vackra skylten utanför kliniken till den luftiga receptionen och folk som går runt med vita rockar och surfplattor i handen. Receptionen är dekorerad med blommor och doftpinnar som utsöndrar en stark doft av lavendel. Fluffiga, mjuka soffor står längs väggarna där män sitter utspridda och väntar på sin tur. På väggarna hänger tavlor med olika vackra tjejer som kliniken byggt åt tidigare kunder och TV-skärmar spelar upp videon på hur processen går till.

“Känner du dig ensam?” frågar en kvinna från en av reklamfilmerna som spelas. “Har livet tappat gnistan? Vill du träffa din drömpartner men har varken lust eller ork att leta igenom den oändligt stora folkmassan efter henne? Designa din kvinna helt utifrån dina egna preferenser, från topp till tå.” Reklamvideon avslutas med en man som kommer hem med sin nya tjej med ett stort leende på läpparna.

“Barney?” en röst från receptionen fångar hans uppmärksamhet.

Barney vänder sig om och en vacker kvinna med glasögon, svart hår och vit rock ler mot honom.

“Ja, det är jag! Jag har en tid kl 11.” svarar han.

“Perfekt. Mitt namn är Belinda. Kom med mig.”

Kvinnan leder honom mot ett av rummen längre bak i kliniken och han tappar nästan hakan när han kliver in. Den ena väggen av rummet är bara en enda enorm TV-skärm där en kvinna står poserande i underkläder. Framför väggen finns det en stor panel med massa reglage och spakar för att modifiera kvinnan på skärmen. Efter en snabb genomgång från Belinda så börjar de arbeta. De modifierar allt – kvinnans längd, bredden på axlarna, storleken på armarna, höfterna, ben och fötter. Han väljer att göra henne ganska muskulös utan att tappa de kurviga, feminina formerna. De byter hennes frisyr, hårfärg och ögonfärg. De gör hennes läppar något fylligare och rödare. Hon får skarpa kindben och de skulpterar näsbryggan och bredden på näsborrarna. De skapar en simulering av kvinnan i olika miljöer; dansandes i ett folkhav på en klubb, lyfter tunga vikter på gymmet, sittandes på en restaurang och liggandes på en filt på stranden.

Barney rodnar lite när Belinda frågar om han vill modifiera kvinnans intimare delar, men det är ett för bra erbjudande att tacka nej till. Hon trycker på en av knapparna på panelen och plötsligt är den simulerade kvinnan naken. Han spenderar därefter ett bra tag med att forma hennes bröst, rumpa och underliv till perfektion.

Efter tre timmar ser han henne i all sin glans; den vackraste kvinnan han någonsin skådat. Han namnger henne Anna innan han trycker på den stora gröna knappen i slutet av panelen för att bekräfta sina val och känner en kombination av lättnad och nervositet. Kan det vara för bra för att vara sant? Med en partner så här vacker så kommer alla världens problem att kännas som en bagatell. Han har ju världens vackraste kvinna, vad har han att klaga på?

“Bra jobbat, Barney! Din konstruktion kommer att levereras inom en vecka.” säger Belinda och sträcker ut sin hand.

Barney skakar hennes hand men plötsligt känner han en liten klump djupt inne i magen. Konstruktion? Han förstår att kvinnan han spenderat eftermiddagen med att granulärt designa så klart inte riktigt kan definieras som människa, men att höra hennes refereras till som en konstruktion väcker något lätt ledsamt inom honom. Han väljer dock att inte gräva ner sig i de känslorna, utan går därifrån förväntansfylld med huvudet högt.

–

En vecka senare plingar hans telefon till; hans kvinna är nu klar. Han hinner knappt ta på sig sina kläder innan han rusar från sin lägenhet och slänger på sig sin jacka medan han går. Han har varit i extas hela veckan och är otroligt sugen på att få träffa henne på riktigt. En halvtimme senare kliver han in genom skjutdörrarna till den lavendeldoftande receptionen i Bygg Din Tjej.

“Hej!” säger han exalterat till Belinda som jobbar även idag. “Jag fick ett SMS att min tjej är redo att komma hem.”

“Absolut! Slå dig ner så skickar vi ut henne efter att vi gjort en sista besiktning.”

Han sätter sig i en av de fluffiga fåtöljerna medan han väntar. Han försöker underhålla sig och fördriva tiden så gott det går. Han plockar upp en skvallertidning som ligger på soffbordet intill men är för nervös och exalterad för att kunna koncentrera sig på innehållet. Med hjärtat dunkande i halsgropen ställer han sig istället upp och börjar gå fram och tillbaka i receptionen. Kan detta bli den bästa dagen i hans liv? Han väntar i vad som känns som en evighet när han plötsligt hör en kvinnlig röst.

“Barney?”

Han vänder sig snabbt om och kollar mot källan för rösten och tappar hakan. Där står hon, i all sin perfektion – exakt som han skulpterat henne. Han tar några darrande steg mot henne.

“Anna?” frågar han försiktigt.

Ett leende sprider sig på hennes läppar och hon tar några mötande kliv mot honom innan de omfamnar varandra i en kram.

Belinda kommer gåendes några steg därefter. “Gratulerar Barney, du har nu din drömpartner! Vi kommer skicka med dig en instruktionsmanual för att på bästa sätt integrera din konstruktion till din vardag.”

De efterföljande veckorna är några av de bästa i Barneys liv. Han älskar att ha Anna hemma i sin lägenhet och förundras hela tiden över hur otroligt vacker hon är. Han tar med henne till fina restauranger där han kan se henne i långa, snygga klänningar, höga klackar och guldiga smycken. Han tar med henne till gymmet för att få se henne svettas i åtsittande leggings och träningstopp. Han tar med henne på klubb och ser henne röra sin kropp till musik med tung bas, iklädd kort kjol och linne.

Hon må vara en konstruktion men hon både rör sig och talar som en människa. Men Barney upptäcker ganska snabbt att Anna är ganska… platt. De har dialoger men de saknar djup. De gör saker tillsammans men det saknas substans. De har intima och romantiska stunder, men de saknar en emotionell koppling. Men vad gör det? Anna är fortfarande den vackraste kvinnan Barney har skådat, det kompenserar upp för alla brister hennes personlighet må tänkas ha.

Dagarna går och veckorna blir till ett par månader. Nyförälskelsen lägger sig något och deras relation blir till vardag. Den här dagen sitter Anna i deras soffa och tittar på någon dokusåpa på TV. Barney sätter sig bredvid henne. Något gnager i honom.

“Har du sett nyheterna om presidentens senaste uttalande?” försöker han i ett lite försiktigt försök att inleda ett samtal.

“Nej, du vet att jag inte bryr mig om varken nyheter eller politik.” säger hon och ler mot honom.

“Nej, såklart…” han funderar lite. “Jag har några jättebra romaner i min bokhylla om du skulle få lust att läsa lite. Vi kan diskutera dem efteråt!”

“Vad snällt!” säger hon med samma leende som tidigare. “Men du vet att jag inte är mycket för att läsa.”

Den gnagande känsla han hade blir mer intensiv och han känner hur det kryper i huden på honom. “Jag funderade på om vi skulle ta en kurs i drejning tillsammans! Det kan väl vara kul att få skapa något. Vara lite kreativa och arbeta med händerna. Vad säger du?”

Hon höjer ögonbrynen något. “Vad för utstyrsel har man till det?”

“Jag vet inte. Något gammalt plagg som man inte är alltför rädd om. Jag kan tänka mig att det kan bli lite kletigt att arbeta med lera.”

Återigen möter hon honom med samma identiska leende. “Men det funkar ju inte. Hur ska jag visa upp mig för dig om jag inte har ett sexigt plagg på mig? Är det inte därför du har mig?” säger hon medan hennes blick borrar in i honom.

Barney känner plötsligt en rysning vandra längs hans ryggrad. Och för första gången ifrågasätter han vad Anna är för något. Finns det något bakom det påklistrade leendet och stora ögon som tittar på honom eller är det tomt? Är det bara en sekvens av kod som exekveras i hennes huvud eller finns det något mer? Finns det en själ i något hon gör?

Dagarna fortskrider och Barney och Anna gör det de brukar göra; gå till gymmet, äta på restaurang, gå på spa, dansa på klubb. Men Barney finner plötsligt inte längre Anna lika åtråvärd. De är inte intima lika ofta och Barney kollar inte längre på Anna på samma sätt. Såvida inte Barney försöker starta en konversation så märker han inte av henne så mycket, utan Anna sitter bara där, uppkrupen i soffan och kollar på dokusåpor. Barney börjar höra av sig mer och mer till sina vänner för umgänge och socialt och intelligent utbyte. Helt plötsligt är det som att Anna knappt finns. Hon är bara där, någonstans i bakgrunden.

En natt när de lägger sig så ligger Barney och stirrar upp i taket. Han vänder blicken mot Anna, där hon ligger med smink i ansiktet och en löst nattlinne. Han känner en stor klump i magen.

“Är du lycklig?” frågar han henne.

Hon vänder sig mot honom och ler. “Så klart jag är. Jag är med dig.”

Han tar ett par djupa andetag och stålsätter sig. “Jag tror inte riktigt detta funkar.”

“Vad menar du?” frågar hon och höjer på ögonbrynen något, men håller samma leende som numera ger Barney rysningar snarare än värme. “Är jag inte din drömkvinna?”.

“Jag trodde det. Men jag har insett att det saknas något. Jag är ledsen.”

“Jag förstår. Godnatt!” säger hon och sluter blicken.

Dagen därpå går Barney tillbaka till Bygg Din Tjej med Anna. Han möts återigen av den lavendeldoftande receptionen när han kliver in genom skjutdörrarna, men denna gången känner han en viss avsmak för den. Han tittar runt, på blommorna på receptionsdisken, på de fluffiga sofforna och de varma färgerna i rummet och tycker att det känns falskt. Ett uppstyrslat yttre för något tomt inuti. Han går med bestämda steg fram till receptionen där Belinda lyfter blicken och möter honom med ett professionellt leende.

“Jag måste tyvärr returnera henne.” säger Barney.

“Jag förstår,” Belindas leende faller något. “Var det något fel på konstruktionen?”

“Nej, det… det var bara ingenting för mig.”

“Jag förstår. Följ med mig.”

Belinda leder honom och Anna bak i kliniken, genom en lång korridor. När de kommer till slutet av korridoren öppnar hon en dörr och vinkar in Anna. Hon stänger dörren efteråt.

“Vad kommer hända med henne?” frågar Barney.

“Oroa dig inte, hon kommer tas väl hand om” säger Belinda med ett leende. “Det är ok. Du är inte den första som returnerar en konstruktion till oss.”

“Vad bra.” svarar Barney och känner sig något lättad.

“Alla behöver vi förnyelse ibland.” fortsätter Belinda. “Hur vill du att din nästa konstruktion ska se ut?”

“Ursäkta?”

Belinda börjar leda honom tillbaka genom korridoren. “Ska hon vara kortare än Anna? Längre? En mörkare hudfärg? Lite större midja?”

“Nej, du missförstår mig. Jag… jag tror jag avstår.” svarar Barney. Han var inte riktigt beredd på att de skulle försöka sälja in en ny tjej till honom, utan han var helt inställd på att endast lämna tillbaka Anna för att sedan gå ut och leta efter verkliga, mänskliga kontakter istället. Han vill väl inte bygga en ny tjej? Ja, de första veckorna med Anna var otroliga, men kommer han inte tröttna på den nya också efter ett litet tag?

Belinda stannar vid dörren till simuleringsrummet, där de hade byggt Anna, och öppnar dörren på glänt. Hon vänder blicken mot Barney. “Du vet väl att du får 50 procent rabatt på din andra konstruktion?”

“50 procent?” frågar han hest.

–

En vecka senare plingar det i Barneys telefon. Han har fått ett SMS från Bygg Din Tjej. SMS:et lyder: “Gratulerar! Din nya drömtjej, Clara, är redo att hämtas på kliniken! Välkommen!”

Det är inget märkvärdigt med Joel. Han ser ut som en vanlig man och beter sig som en vanlig man. Han vinkar åt bilar som stannar för honom vid övergångsställen, ler åt servitrisen som serverar hans kaffe och står vänligt i kö till bussen. Men den senaste tiden känner Joel inte riktigt igen sig när han ser sig själv i spegeln. Håret har blivit grått, rynkorna har blivit djupare och huden har blivit slappare. Han har inte längre samma studs i steget och reser sig oftast ur soffan med ett ljudligt stön. Dagarna spenderar han oftast hemma framför TV:n i sällskap av några få guldfiskar han har i sitt akvarie.

Idag är det söndag, det är tidig vår och solen skiner. Joel snörar på sig sina skor för att gå sin vanliga promenad i en närliggande park. Det gör han varje söndag. Han är inte lika snabb eller uthållig längre så rundan är något kortare än den brukar vara men tar lika lång tid ändå. Han går till parken och stannar upp en stund vid en damm och tittar på ankorna som simmar runt i den. I en plastpåse i fickan har han med sig gammalt bröd från tidigare i veckan som blivit lite stelt. Han bryter brödet i små bitar och kastar till ankorna och tittar med mild belåtenhet när ankorna flockas några meter framför honom,

Han fortsätter gå en liten stund och knäpper upp sin rock, då han känner hur han börjar bli varm under den skarpa vårsolen. Han sätter sig på en bänk och passar på att njuta av vädret lite, då det varit en lång och kall vinter. Runt honom så ser han folk i rörelse; barn som springer runt och leker, någon som joggar förbi med hörlurar i öronen, ett sällskap som är ute och promenerar med sin bebis i en barnvagn, folk som pratar och skrattar, någon som talar märkbart irriterat i en telefon. Alla verkar vara på väg någonstans, eller åtminstone ha ett syfte med sin vistelse i parken, som är större än Joels lilla veckovisa promenad. Han tittar sig omkring och känner sig plötsligt väldigt, väldigt gammal. Var har all tid tagit vägen? Alla är så fulla av liv. Har Joel någonsin känt sig så livlig? Han försöker minnas tillbaka till en tid där han kände sig som en del av pulsen i staden, som en del av naturen i skogen, som en del av energin i universum. Men det finns inget sådant minne.

Han reser sig besvärat upp och fortsätter gå sin runda. Han kan inte hjälpa att försöka tänka tillbaka medan han går. På sin uppväxt. På sina sen länge bortgångna föräldrar. På folk som kommit och gått i hans liv. Var är alla idag? Kontakten har brutits med dem för många år sedan. Vissa fick familjer och gick vidare med livet, andra har bara försvunnit av skäl han inte riktigt kan förklara. När slutade han kämpa? Har han någonsin kämpat?

På vägen hem svänger han förbi ett bageri och köper med sig lite nybakat bröd och en liten bit kaka. Det är trots allt hans födelsedag. Han ler åt bagaren när han tar emot sina varor men går därifrån med ett tungt hjärta. Han kommer hem, matar sina fiskar och slår på glaset lite i ett försök att få någon respons från dem. Han misslyckas.

Han sätter sig vid sin stol vid fönstret så han kan få lite utkik över innergården där han bor. Med en brödkniv skär han upp ett par skivor bröd som han sedan brer med smör och lägger på några skivor ost. Efter han ätit upp dem brygger han lite kaffe till sig själv och tar fram sin kanelbulle. Han andas in djupt för att verkligen känna doften av aromerna från både kaffet och bullen – och han får ett minne. Ett minne från en försvunnen tid. Ett minne där han som ung man hade ett litet intresse för bakning. Ett minne där han hade sina närmsta vänner över och stod nervöst och väntade medan de smakade och utvärderade hans bakverk och lyckan han kände när de sa att de tyckte om det.

Var det allt? Var det höjdpunkten i hans liv? Ett långt liv passerat men inget liv levt. Joel vänder blicken ut mot fönstret och tittar på några barn som leker i en sandlåda utanför. En tår rinner ner för hans kind. Det är inget märkvärdigt med Joel. Precis som det inte varit något märkvärdigt med hans liv.