ThatGreek

Posts

  • Joel minns tillbaka

    Joel minns tillbaka

    Det är inget märkvärdigt med Joel. Han ser ut som en vanlig man och beter sig som en vanlig man. Han vinkar åt bilar som stannar för honom vid övergångsställen, ler åt servitrisen som serverar hans kaffe och står vänligt i kö till bussen. Men den senaste tiden känner Joel inte riktigt igen sig när han ser sig själv i spegeln. Håret har blivit grått, rynkorna har blivit djupare och huden har blivit slappare. Han har inte längre samma studs i steget och reser sig oftast ur soffan med ett ljudligt stön. Dagarna spenderar han oftast hemma framför TV:n i sällskap av några få guldfiskar han har i sitt akvarie.

    Idag är det söndag, det är tidig vår och solen skiner. Joel snörar på sig sina skor för att gå sin vanliga promenad i en närliggande park. Det gör han varje söndag. Han är inte lika snabb eller uthållig längre så rundan är något kortare än den brukar vara men tar lika lång tid ändå. Han går till parken och stannar upp en stund vid en damm och tittar på ankorna som simmar runt i den. I en plastpåse i fickan har han med sig gammalt bröd från tidigare i veckan som blivit lite stelt. Han bryter brödet i små bitar och kastar till ankorna och tittar med mild belåtenhet när ankorna flockas några meter framför honom,

    Han fortsätter gå en liten stund och knäpper upp sin rock, då han känner hur han börjar bli varm under den skarpa vårsolen. Han sätter sig på en bänk och passar på att njuta av vädret lite, då det varit en lång och kall vinter. Runt honom så ser han folk i rörelse; barn som springer runt och leker, någon som joggar förbi med hörlurar i öronen, ett sällskap som är ute och promenerar med sin bebis i en barnvagn, folk som pratar och skrattar, någon som talar märkbart irriterat i en telefon. Alla verkar vara på väg någonstans, eller åtminstone ha ett syfte med sin vistelse i parken, som är större än Joels lilla veckovisa promenad. Han tittar sig omkring och känner sig plötsligt väldigt, väldigt gammal. Var har all tid tagit vägen? Alla är så fulla av liv. Har Joel någonsin känt sig så livlig? Han försöker minnas tillbaka till en tid där han kände sig som en del av pulsen i staden, som en del av naturen i skogen, som en del av energin i universum. Men det finns inget sådant minne.

    Han reser sig besvärat upp och fortsätter gå sin runda. Han kan inte hjälpa att försöka tänka tillbaka medan han går. På sin uppväxt. På sina sen länge bortgångna föräldrar. På folk som kommit och gått i hans liv. Var är alla idag? Kontakten har brutits med dem för många år sedan. Vissa fick familjer och gick vidare med livet, andra har bara försvunnit av skäl han inte riktigt kan förklara. När slutade han kämpa? Har han någonsin kämpat?

    På vägen hem svänger han förbi ett bageri och köper med sig lite nybakat bröd och en liten bit kaka. Det är trots allt hans födelsedag. Han ler åt bagaren när han tar emot sina varor men går därifrån med ett tungt hjärta. Han kommer hem, matar sina fiskar och slår på glaset lite i ett försök att få någon respons från dem. Han misslyckas.

    Han sätter sig vid sin stol vid fönstret så han kan få lite utkik över innergården där han bor. Med en brödkniv skär han upp ett par skivor bröd som han sedan brer med smör och lägger på några skivor ost. Efter han ätit upp dem brygger han lite kaffe till sig själv och tar fram sin kanelbulle. Han andas in djupt för att verkligen känna doften av aromerna från både kaffet och bullen – och han får ett minne. Ett minne från en försvunnen tid. Ett minne där han som ung man hade ett litet intresse för bakning. Ett minne där han hade sina närmsta vänner över och stod nervöst och väntade medan de smakade och utvärderade hans bakverk och lyckan han kände när de sa att de tyckte om det.

    Var det allt? Var det höjdpunkten i hans liv? Ett långt liv passerat men inget liv levt. Joel vänder blicken ut mot fönstret och tittar på några barn som leker i en sandlåda utanför. En tår rinner ner för hans kind. Det är inget märkvärdigt med Joel. Precis som det inte varit något märkvärdigt med hans liv.

  • Andrielle tar klivet

    Andrielle tar klivet

    Denna historia fortsätter på Andrielle hittar ljuset.

    Veckorna efter mötet med släggsvansarna har varit relativt händelselösa. En liten grupp soldater begav sig iväg på ett lyckat uppdrag efter de resterande släggsvansarna, den här gången betydligt mer förberedda på vad som väntade dem. För egen del så föll jag tillbaka i gammal rutin; vi tog hand om vapenförrådet och jag spenderade mestadels av min fria tid uppkrupen i soffan med en bra bok. Just nu läser jag en bok om de senaste upptäckterna om växtrikets medicinska förmågor och hur man tillreder dem.

    Sedan slaget med släggsvansarna har jag fallit tillbaka i något av en återhållsam position. Jag var där; jag gjorde skillnad, jag betydde något. Tistla såg mig – verkligen såg mig. Det var så kraftfullt och i avgrunden av det så känns det som att ett stort hål har manifesterats inom mig och det enda jag gör är att drömma mig tillbaka till det ögonblicket och den känslan. Jag tog mig upp för berget, kände en kort stund den friska vinden piska mot mitt ansikte medan jag njöt av segern, enbart för att trilla ner för stupet på andra sidan.

    Min kontakt med Tistla har sedan dess varit minst sagt begränsad. Vi ler när vi springer på varandra i byn men jag lyckas aldrig inleda en konversation med henne. I mitt huvud så har jag tusen inledande repliker och dialoger men min rädsla för att göra fel och min känsla av otillräcklighet tar alltid övertag. Varför skulle byns häftigaste magiker vilja prata med mig? Hon har betydligt viktigare och mer spännande saker att göra.

    Min far och Sam känner båda av mitt låga humör. Min far har försökt uppmuntra mig på det sätt han vet bäst; genom att laga min favoriträtt som är en krämig gryta bestående av ett urval fisk, getmjölk, massa grönsaker och en saffransrot som växer uppe på bergen, vars egenskaper färgar grytan guldig. Eftersom Orrisland är en kustby har vi alltid tillgång till den bästa och färskaste fisken. Namnet på rätten är lämpligt nog havets guld-gryta. Till detta serverade han ett stenugnsbakat bröd från bagaren i stan. Sam har å sin sida varit lite mer emotionellt närvarande. Han sitter ofta nära mig för att hålla sällskap och gör sitt bästa för att uppmuntra och bekräfta mig.

    “Du kan ju åtminstone fråga Tistla om hon vill hitta på någonting.” säger Sam från där han sitter i fåtöljen vid sidan av soffan där jag just nu ligger utsträckt med min bok i handen.

    “Vad skulle hon vilja hitta på med mig? Ska jag fråga henne om hon vill se min örtsamling?” frågar jag sarkastiskt. Hon har bättre intressen än att titta på örter.

    “Varför skulle hon inte vilja göra det? Hon är den främsta konsumenten av dina elixir, varför skulle hon inte vilja veta hur de framställs?” säger Sam uppmuntrande. “Pappa nämnde att saffransroten börjar ta slut. Ta med henne till berget och plocka nya. Där finns en massa häftig växtlighet du kan lära henne om.”

    “‘Häftig’ och ‘växtlighet’ är en kombination av ord bara du och jag tycker hör ihop” säger jag lite dystert tillbaka.

    “Fundera på det ändå!” säger han och bjuder mig på ett uppmuntrande leende innan han plockar upp sin egen bok från soffbordet och börjar läsa.

    Sams ord fäster sig i mitt huvud. Upplägget med att plocka saffransrot och andra örter i berget blir som att be henne följa med på ett uppdrag snarare än en intim träff på tu man hand. Växterna används ju för att framställa mina elixir och andra medicinska produkter åt byn. Kanske tar det inte lika hårt på mig när hon förmodligen avvisar min inbjudan då.

    Nästa dag tar jag ett beslut. Jag går till den lokala marknaden i byn efter att jag är klar med morgonens sysslor i hemmet. Solen skiner idag vilket ger mig en ursäkt att sätta mig ner på en av de många bänkarna och läsa min bok. Tistla kommer att gå förbi här förr eller senare, hon går alltid förbi marknaden. Om jag låtsas råka stöta på henne här så kommer min inbjudan kännas mer impulsiv än planerad. Hon kommer förhoppningsvis inte att ta den på lika stort allvar då, utan mer som en spontan idé i stunden. Jag har gått igenom vad jag ska säga när jag ser henne flera gånger, jag har till och med skrivit ner det på ett papper som jag gömmer på insidan av min bok. Jag intalar mig själv att jag ska ge det ett enda försök. Säger hon nej så får jag helt enkelt gå vidare med mitt liv.

    Jag sitter där och bläddrar i min bok i vad som känns som en evighet och kollar upp med jämna mellanrum för att hålla koll på henne. Jag bläddrar tillbaka till sidan där jag gömt mitt papper och läser igenom det ännu en gång. Med en penna i min hand börjar jag stryka över vissa av orden jag skrivit ner.

    En skugga sträcker sig över mig bakifrån. Börjar det bli molnigt? Jag hinner knappt tänka tanken innan jag ser ett ansikte luta sig över min axel.

    “Vad skriver du?” frågar Tistla från min sida med en munter ton.

    Jag praktiskt taget flyger upp från bänken och smäller igen boken med mitt lilla manuskript i och vänder mig mot henne med skräck i min blick. Detta var inte enligt manuset! Hon fångade mig med garden nere. Gud, tänk om hon såg mina anteckningar?!

    “Oj, det var inte meningen att skrämma dig!” säger hon och håller upp händerna framför henne efter att onekligen läst av förskräckelsen i min blick.

    “Det är okej!” utbrister jag lite för högt. “Jag, eh… skrev bara lite anteckningar.”

    “Typiskt Andrielle, alltid fångad i sin egen värld.” säger Tistla med ett stort leende.

    Tistla har i vanlig ordning på sig en klänning som sträcker sig ner till knäna. Idag har hon en skogsgrön ärmlös variant, med öppen rygg bortsett från korsande band som går parallellt över hennes definierade ryggmuskler. Hennes magikerstav hänger fastspänd snett över ryggen. Hon har satt upp sitt mörka hår i en fiskbensfläta och hennes gröna ögon borrar sig in i mitt inre när hon håller min blick. Mitt manuskript existerar inte längre. Den lilla avlägsna del av min hjärna där jag har repeterat och lagrat orden jag skulle säga är nu bara ett tomrum. Mina tankar känns sega, som om de vore gjorda av gröt. Hon väntar på ett svar, men det kommer inget.

    Tistlas leende faller något. “Nåväl, jag ska lämna dig till dina tankar.” säger hon och börjar gå mot marknaden.

    Min mun känns torr. Jag försöker svälja men det finns inget saliv. Återigen känner jag mig otillräcklig. Jag försöker stålsätta mig. Hon får neka mig om hon vill men jag ska åtminstone försöka.

    “Saffransrot!” ropar jag åt henne medan hon är på väg bort.

    Hon vänder sig om igen och ena sidan av hennes läppar reser sig. “Vad är det med saffransrot?”

    “Jag tänkte gå till berget och plocka. Öhm… skulle du vilja följa med?”

    Hon tittar på mig återigen med sin borrande blick, som om hon försöker läsa av mig en liten stund. “En inblick i Andrielles värld? Spännande.” säger hon och hennes läppar reser sig i ett leende på nytt. “Imorgon bitti?”

    Den eftermiddagen går jag hem på moln.

    –

    Morgonen därpå vaknar jag upp med en nervös klump i magen. Jag spenderar en evighet på att välja ut en lika delar praktisk som snygg utstyrsel för utflykten, samt borstar och sätter upp mitt hår. Efter det så mortlar jag torkade kronblad från vildrosor till ett fint doftande damm som jag pudrar på ansiktet för lite färg.

    “Ta det lugnt nu, annars är det kanske Tistlas haka som släpas längs marken denna gången.” säger Sam lite lätt hånfullt medan han iakttar mig i min nervositet.

    “Kul. Och det gjorde den inte alls.” snäser jag tillbaka.

    Sam studerar mig en liten stund innan han fortsätter. “Va dig själv bara. Hon har redan tackat ja. Hon vill detta, precis som du.”

    Slutligen så packar jag lite mat och förnödenheter inför vandringen i min ryggsäck innan jag ger mig iväg.

    Jag promenerar till mötesplatsen i utkanten av byn där vi bestämt att vi skulle träffas. Tistla står redan där, lutad mot en husvägg och väntar på mig. Idag har hon på sig en beige klänning, med knappar framtill och ärmar ner till armbågarna. Håret är uppsatt i samma fiskbensfläta som igår. Hennes stav är som vanligt fastspänd över ryggen och över ena axeln har hon en väska. Hon håller ut sin hand med handflatan upp framför sig och hennes ansikte är spänd av djup koncentration.

    “Du har väl inte glömt hur man utför magi?” skämtar jag när jag närmar mig.

    Hennes ansikte lyser upp när hon ser mig komma och hon tar ner handen. “Jag? Glömma hur man gör magi? Du vet bättre än så, Andrielle!” Hon ger mig ett stort leende. “Jag försöker bara lära mig lite nya trick”.

    “Är ditt trick att stirra intensivt på din hand? Det har jag kunnat göra länge.”

    Hon skrattar till och hennes blick sveper över min utstyrsel och mitt fixade ansikte. “Väl uppstyrd för en vandring”.

    Jag känner direkt hur jag börjar rodna inför kommentaren. “Man vet aldrig, vi kanske stöter på en snygg man på vägen dit”, skämtar jag instinktivt.

    Hon ler lite lätt och vi börjar vandra mot vår destination. Varför sa jag så där? Jag gillar inte ens män. Jag har aldrig uttryckt det ordagrant till någon utöver Sam, men jag tror inte att det finns någon i byn som inte redan snappat upp det. Hur ska jag tolka hennes leende efter skämtet? Jag spenderar en bra bit av vandringen med att mentalt skälla ut mig själv.

    “Så, varifrån kommer intresset för växter?” frågar Tistla när vi börjar närma oss berget.

    Jag funderar en kort stund innan jag svarar. “Jag vet inte riktigt.” medger jag. Varken min far eller mor var särskilt intresserade av växter när jag var liten, men jag upptäckte själv att jag hade förmåga för det väldigt tidigt, något som till viss del smittat av sig på Sam. “Jag tror att jag främst tycker det är väldigt vackert. Varje växt är som ett litet liv som man får ta hand om och se växa. Och när de växt ut så kan man skörda dem och göra alla möjliga häftiga grejer med dem. Elixir, medicin, färg, smink…möjligheterna är oändliga.”

    “Jag antar det förklarar din magi.” säger hon lite lätt.

    “Min magi? Min magi är nästintill icke-existerande.”

    “Må så vara.” Hon tvekar en stund innan hon fortsätter. “Min magi manifesterades av behov. Många ville utnyttja en hemlös liten tjej och jag lärde mig att bästa försvar var attack.”

    Jag vet redan sen tidigare om Tistlas uppväxt, föräldralös och hemlös i en by långt härifrån. Hon gjorde vad som krävdes för att överleva; sno mat så hon klarar sig för dagen och, om det i värsta fall behövdes, skada förövare som ville henne illa.

    “Vi använder båda magi av ljus, men min magi är gjord för att förstöra och förgöra.” fortsätter hon. “Allt för att skydda en liten rädd flicka rädd mot en hård verklighet. Där mitt ljus är hårt och vasst är ditt mjukt. Jag förstör, du lyser upp och värmer. Det är din omtanke för växter och människor som format det.”

    Det hugger till i mitt hjärta när jag tänker på alla hemskheter hon måste ha upplevt. Det är svårt att tänka sig Tistla, som alltid är så självsäker och bestämd, som en rädd liten flicka.

    Jag överväger hennes ord. Medan det hon säger är sant så vet hon inte var det bottnar ifrån. Hon vet inte hur osäker jag är under ytan och om min rädsla för att inte vara tillräcklig. Det är därför jag kämpar för att hjälpa, vare sig det handlar om växter eller om elixir och medicin för folket i byn. För att jag vill betyda något.

    Så småningom kommer vi upp till platsen där saffransroten växer i överflöd. Vi hjälps åt att plocka så många som vi behöver för ett bra tag framöver. I närområdet växer det också massvis med vilda blommor och örter som vi plockar på oss.

    “Vad gör man egentligen med saffransroten?” frågar Tistla medan vi båda sitter på huk och rotar runt i busken framför oss.

    “Färgar saker guldiga! Min far brukar koka den när han lagar guld-gryta. Den ger en krämig och mild smak och är toppen för immunförsvaret.”

    “Och den där då?” Hon pekar på den fyrbladiga ört jag just nu plockar.

    “Utöver att smaka sött och nötigt och är supergod i en sallad? Behandlad rätt så påskyndar den effekten av andra växters medicinska förmågor. Utan den i mina elixir hade du fått vänta ett bra tag innan de ger effekt. Inte helt optimalt i en krissituation.” Jag ger henne en bit att tugga på.

    Hon tuggar ett tag och ger mig en min som jag tolkar som belåtenhet. “Och den då?” Denna gång pekar på en blomma med dova blå kronblad.

    “Om du blir för jobbig så kan jag ge dig en liten mängd för att du ska bli lugnare. Om du blir väldigt jobbig så ger jag dig en större mängd så vaknar du upp här först imorgon” säger jag retsamt till henne.

    Hon tar sig om hjärtat som om hon vore sårad av min kommentar “Aj! Jag som hyllade dina mjuka empatiska sidor innan!” Hon knuffar mig så jag tappar balansen från där jag satt på huk och trillar ner på marken vilket efterföljs av skratt från oss båda.

    En stund senare, efter att vi plockat på oss allt vi behöver, sätter vi oss vid en klippkant med fötterna dinglandes ner. Jag har packat upp maten jag hade med mig, bestående av bröd, smör, marmelad och lite grönsaker. Tistla var också förberedd och har tagit fram en blandning av frukter som hon köpt från marknaden samt en kaka av mördeg från det lokala bageriet.

    Jag vänder blicken försiktigt mot henne medan vi äter och studerar konturerna av hennes ansikte. Det är för mig ett mysterium hur hon kan ha haft den uppväxten hon haft, formats till ett vapen, men ändå alltid ha ett leende på läpparna. Jag är förundrad över hur driven hon är, vilken naturlig ledare hon är och hur talangfull hon är i sin magi. Medan jag studerar henne så känner jag hur jag själv krymper. Hon har åstadkommit så mycket. Från en hemlös flicka på gatan till en respekterad ledare. Vad har jag någonsin gjort? Jag känner hur mitt hjärta börjar slå hårdare mot min bröstkorg.

    “Tistla, jag…”

    “Du var helt otrolig.” säger hon plötsligt.

    “Va?” säger jag smått förvirrad.

    “Ja. Du var otrolig. Eller, jag menar… är… otrolig.” Hon låter plötsligt lite nervös vilket är en väldigt oväntad syn. “Med släggsvansarna. Jag vågar inte tänka på vilket öde vi hade gått till mötes om inte du och Sam dök upp.”

    “Jag gjorde bara vad som kändes rätt.” svarar jag. “Om något hade hänt er på grund av att ni inte fick med elixiren så vet jag inte vad jag hade gjort.”

    “Och du kan så mycket! Du kan varenda ört, blomma och rot och hur man kan använda dem för alla möjliga ändamål. Du hjälper människor. Du vet när vi möttes upp och jag sa att jag försökte lära mig ett nytt trick? Jag försökte hitta det mjuka ljuset, det som du har. Jag tror tyvärr inte att jag har det i mig.” Hon ler lite innan hon vänder blicken och tittar nu rakt på mig med sina borrande gröna ögon igen. “Det är trevligt att få vara här med dig idag.”

    Min mun känns plötsligt torr och jag harklar mig ett par gånger. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på det Tistla säger just nu. Inspirerar jag Tistla att hitta ny magi? Inte i mina vildaste drömmar hade jag kunnat föreställa mig det.

    “Jag har velat fråga dig länge om du ville umgås med mig, men jag visste helt ärligt inte om du skulle vilja följa med.” får jag ur mig till slut. “Vi är väldigt olika på många sätt. Alla ser upp till dig. Du är mittpunkten i alla rum. Jag är inte det.”

    Hennes ansiktsuttryck mjuknar något när hon läser in det jag säger. “Du har alltid näsan i en bok, Andrielle. Ibland känns det som att du går runt i din egen lilla värld. Om du lyfter blicken ibland så hade du sett att folk har mycket mer beundran för dig än vad du kanske tänker dig. Jag vet att jag har det.”

    Hon lyfter sin hand och lägger det på min bortre axel. Våra blickar möts i några andetag innan jag flyttar mig närmare och lutar mitt huvud mot hennes. Jag lägger min hand i hennes famn, vilken hon omfamnar med sin, och jag andas in hennes doft som ger toner av bittermandel. Vi sitter där och tittar ut över landskapet en liten stund, eller kanske en evighet. Tid och rum försvinner och just nu är det bara jag och Tistla och värmen från hennes kropp.

    “Du vet det där jag sa om innan att vi kanske skulle stöta på någon snygg man på vägen hit?” säger jag så småningom.

    “Ja?”

    “Om vi har tur kanske vi stöter på någon på vägen hem.”

    Vi skrattar tills vi får ont i magen.

  • Andrielle hittar ljuset

    Andrielle hittar ljuset

    “Andrielle! De kommer strax!”

    Jag flyger upp ur sängen när jag hör min fars röst eka mellan väggarna in i min sängkammare.

    “Jag är på väg!” skriker jag och förbannar mig själv över att ha försovit mig. Jag plockar fort upp lite kläder som ligger utspridda i mitt rum; en enkel lila tunika som ligger draperad över min skrivbordsstol och ett par bruna bomullsbyxor från golvet. Ur mitt klädskåp drar jag ut min läderväst som jag snabbt trär på mig innan jag hoppar in i mina läderskor och snörar fast dem ordentligt. Jag rusar ut ur mitt rum och glider smidigt ner för trappräcket till nedervåningen.

    Väl nere välkomnas jag av familjära dofter och ljud; elixir som kokas, vapen som slipas och oljas, stövlar som hastigt flyttas fram och tillbaka och sorlet av min far och bror som talar tätt i mun på varandra. Vi är i Orrisland, en liten kustby med tvåtusen invånare. Min familj, bestående av mig, min far och min storebror, driver byns vapenförråd och ser till att våra jägare och soldater är väl utrustade innan de ger sig iväg på sina uppdrag. Idag är en jakt som blev hastigt planerad först dagen innan. De ska jaga släggsvansar, då en större flock av dessa har setts röra sig farligt nära byn. Det är ett stort rovdjur med sex ben, sylvassa klor och tänder kompletterade med en slägga till svans, därav namnet. Vår scout klarade sig undan med nöd och näppe när han sprang på dem uppe på en av bergstopparna sydost från här. Utöver att avvärja det uppenbara hotet de utgör mot våra invånare som brukar samla örter i närområdet, så har de nog med kött på sig att förse byn ett bra tag framöver.

    Hela mitt liv har jag drömt om att få vara en del av byns soldater, men tyvärr så har jag tillkortakommanden på flera fronter. Jag är varken stor eller stark och jag är inte särskilt duktig på att hantera ett svärd. Jag kan inte utöva någon magi utöver enkel magi; starta gnistor, få objekt att sprida ljus och andra små tricks som inte gör någon nytta när det kommer till en strid. Jag har ofta fått höra att jag briljerar mer med huvudet än med svärdet, men det är en klen tröst när det kommer till att jaga släggsvansar. Så jag gör det jag kan för att samtidigt vara så nära spänningen som möjligt; jag ser till att våra soldater är rätt utrustade när de ger sig av.

    “Vilken ära att prinsessan har anslutit, har du haft en bra, lång tupplur? Bry dig inte om oss, vi har bara slitit sen tidig gryning” ropar min bror, Sam, tvärs över rummet. Orden dryper av sarkasm och han välkomnar mig med en retsam grimas.

    “Om du var mer än hälften så produktiv som mig så hade du också kunnat ta sovmorgon” svarar jag och returnerar grimasen.

    Jag roffar åt mig en av de nybakta bullar som byns bagare lämnat av tidigare imorse och intar min plats vid de tre stora kokkärlen. Ett elixir för mana, ett för hälsa och ett för uthållighet.

    “Jag har bara förberett basen, fixa du resten är du snäll!” säger min far som nu står och förbereder pilkoger för skyttarna.

    Med en expertis som man bara kan få via erfarenhet börjar jag blanda ner de rötter och örter som behövs för att få till de olika elixiren. Receptet är ett arv som gått genom generationer, men under åren har jag gjort små förändringar som ökat potensen avsevärt. Min senaste modifiering är en tvåhjärtbladig växtart jag upptäckte på en lång vandringsfärd med min far, som vi nu odlar i krukor runt omkring i huset.

    Kokkärlen bubblar och skvätter när jag lägger in de sista ingredienserna. “Sam, vill du bära in en back med flaskor från tomten?” ropar jag medan jag gör en sista omrörning.

    Tillsammans slevar vi upp dem i markerade flaskor, fem av varje sort, och bär ut igen framför huset. Den sista stunden är vi som en virvelvind där svärd, pilbågar, fällor, proviant, campingutrustning och annat forslas ut, i perfekt tid till att soldaterna anländer.

    “Bra jobbat, syrran” viskar Sam till mig och erbjuder mig en high-five som jag returnerar med ett skratt.

    Idag består soldaterna av en grupp på tio personer och våra allra bästa är med; Harkon som är snabbare med ett svärd än vad som borde vara möjligt med tanke på hans breda, muskulösa form, Kira som kan pricka ett äpple på fyrtiofem meters avstånd med sin pilbåge, och min personliga favorit, Tistla. Tistla är en magiker utan dess like och när hon utövar sin magi med sin stav är det som om tiden stannar upp för att bevittna hennes danslika rörelser, hennes klänning som fladdrar i takt med dem och konturerna av hennes ryggmuskler i solljuset. Men man ska inte förväxla skönhet med harmlöshet, Tistla är dödligare än någon jag någonsin träffat. Jag önskar inget hellre än…

    Sam knuffar till min axel “Sluta stirra!”.

    “Jag stirrar inte, du stirrar!”

    “Det är klart jag gör, men min haka släpar inte längs marken!”

    “Den släpar inte alls längs marken!” snäser jag och ger honom en liten knuff.

    “Vad släpar inte längs marken?” Tistlas blick möter min och hon står med ett stort leende på läpparna medan hon försöker ta in situationen.

    Andan fastnar i halsen på mig en kort sekund. “Uhm, ingenting, det är bara Sam som dummar sig.” lyckas jag få ut och tvingar fram ett nervöst leende. “När ska ni ta med mig ut på ett uppdrag?”

    Tistla sveper med blicken över mig med en min som jag tolkar som en kombination av sympati och oro innan den övergår till hennes vanliga leende. “Men vem ska se till så att vi är ordentligt utrustade då? Förberedelserna är den viktigaste delen av alla expeditioner.” Leendet på hennes läppar mjuknar lite innan hon fortsätter “Men om du jättegärna vill så kan du få följa med när vi har ett uppdrag av mindre… våldsam karaktär.”

    Bredvid så skakar Harkon hand med min far innan ett virrvarr av rörelse startar med soldater som snabbt stampar fram och tillbaka på grusvägen medan de lastar en stor hästdragen kärra med alla förnödenheter. Jag och Sam springer och hjälper till och inom bara ett par minuter är allt fint packat i kärran. Expeditionen kommer troligtvis slå läger innan de börjar bestiga berget och först då kommer de göra upp en plan med hur de ska placera ut fällor och dylikt. Det finns bara en häst tillgänglig för kärran, så soldaterna får ta sig dit till fots.

    “Tack för allt,” ropar Harkon. “vi räknar med att vara tillbaka imorgon eftermiddag!”. Soldaterna vinkar till oss och Tistla ger mig ett stort leende innan hon ger sig av.

    Vi står och tittar ett par minuter medan de blir mindre och mindre mot horisonten innan min far går in igen för att börja städa upp. Sam stannar ett par sekunder och ger mig en dunk på ryggen innan han också ansluter sig in i huset. Och helt plötsligt känner jag den alltför familjära känslan av att vara otillräcklig. Vår expedition av soldater ska iväg på ett livsfarligt uppdrag, men det finns inget mer jag kan göra för att hjälpa dem. Jag är inte stor. Jag är inte stark. Jag knäpper mina fingrar och ser små gnistor flyga från dem. Jag kan definitivt ingen magi som är användbar. Jag känner hur hålet i min mage blir större och större medan jag står där ute i en liten stund till innan jag till sist går in i huset.

    –

    Dagen tillbringas med att städa upp, tvätta och laga mat. Det är någon gång först sent på eftermiddagen som jag äntligen får lite tid för mig själv. Jag spenderar den på det sätt jag tycker mest om; i soffan med en bok och en filt virad runt mig. På det lilla soffbordet intill har jag uppfyllt en sten med ett behagligt läsljus. Boken som får min uppmärksamhet denna kvällen är en bok om magins historia, dess uppkomst och utveckling över århundradena. Tid och rum försvinner medan jag bläddrar mig igenom boken och det är inte förrän Sam smäller upp ytterdörren som min koncentration bryts.

    “De glömde elixiren!” utropar han med panik i rösten.

    Jag flyger upp ur soffan och pappa kommer in från köket. “Vadå glömt elixiren?” frågar jag. “Vi såg ju när de bar in dem i kärran!”

    “Ja… men nej.” svarar Sam med en vild blick i ögonen. “De måste… De måste ha tagit fel! En av de tomma backarna är borta.”

    “Detta är inte bra alls.” svarar pappa medan han rynkar på näsan. “Men det är väldigt sällan de faktiskt behöver elixiren. De är bara för nödfall.”

    “Men tänk om inatt är ett nödfall! Tänk om något händer! Det var ett nödfall som hände mamma!” utbrister jag. Det är snart tio år sedan det hände. Ett hälsoelixir och något att linda in skadan med hade kanske kunnat hjälpa henne. Jag var där. Men jag var inte nog.

    Pappas ögon mjuknar något. “Det finns ingenting vi kan göra nu. Vad vi vet så kan de redan har stött på odjuren. Det hade tagit halva natten att komma till berget och med mitt dåliga ben minst den dubbla tiden.” Vi har inga fler brukbara hästar i byn för tillfället då de få vi har använts för en handelsresa norrut. “Det är farligt att färdas efter att mörkret fallit. Ni vet detta. Våra bästa soldater är där. Vi måste lita på att de kan hantera situationen.”

    “Men tänk om…” börjar Sam i protest.

    “Det räcker!” utbrister han plötsligt. “Jag tänker inte riskera er eller någon annan!”

    Eftermiddagen fortskrider och mörkret börjar falla. Jag försöker distrahera mig med olika sysslor runt om i hemmet men jag kan inte riktigt släppa den olycksbådande klump som manifesteras djupt i min mage. Tistla är där. Harkon och Kira med. De kan klara sig själva. Kanske hade de bara skrattat åt mig om jag kom släpandes med massa elixir mitt i natten. Kanske har de redan slutfört uppdraget och slagit läger för natten. Men kanske… kanske är de i en knipa.

    Min far går och lägger sig strax därefter och jag tar ett beslut. Det är bättre att han och Sam inte vet. Jag tar på mig min vadderade linnejacka och dess huva för att skydda mot de kalla vindarna nu när mörkret har fallit och tar tag i min väska. Jag går ut ur huset och fyller den med elixir innan jag slänger den på ryggen och börjar gå med raska steg ut ur byn. När jag kommit precis utanför utkanten av byn så hör jag fotsteg av någon som springer bakom mig. Jag vänder mig om och ser Sam komma flåsande mot mig.

    “Du är…” säger han mellan tunga andetag “Du är galen… om du tror att… jag låter dig gå själv”.

    “Det kan vara farligt. Det är nog med att en av oss tar dåliga beslut.”

    “Jag vet att det är farligt. Med oss tillsammans så kompenserar vi nästan för en hel soldat.” Han ger mig ett svagt leende innan han fortsätter. “Kom igen nu. Vi har ingen tid att förlora.” Han ger mig en lätt klapp på axeln och börjar gå.

    Mörkret har nu fallit helt och det har börjat regna. Vi har plockat upp två pinnar som vi använder som vandringsstavar vars topp jag uppfyllt med ljus som vi använder för att navigera oss fram. Magin som används för att skapa ljus kräver enbart en liten mängd kraft så jag fyller enkelt på när ljuset börjar dimmas ner efter en kort stund, utan att behöva ta ett elixir själv. Förhoppningsvis hittar vi dem innan jakten har börjat. Det finns ingen anledning till att initiera det i mitten av natten. Vi ska bara hitta dem, ge dem elixiren, för att sedan vända hem igen. Jag drar min huva tätt kring huvudet i skydd mot regnet medan vi går i rask takt i vad som känns som en evighet. Vi kommer in i skogen som ligger i anslutning till basen av berget. Rimligtvis bör de ha slagit läger här någonstans, innan de tar sig uppåt imorgon bitti.

    Vi ser det innan vi hör det. En projektil av skarpt ljus som flyger genom träden på långt avstånd. Tistlas magi. Och sen en till. Och en till. De är i fara.

    “Något har gått fel” utbrister Sam. “Varför skulle de ta en strid mitt i natten?” Om de satt ut fällorna korrekt så hade Tistla aldrig behövt skjuta så många projektiler. Och sättet hon skjuter dem på ser nästan vårdslöst ut.

    “De måste ha blivit överfallna när de inte förväntade sig!” Jag känner hur hjärtat dunkar allt hårdare i bröstet. Mina fötter agerar innan jag hinner tänka och plötsligt springer jag genom skogen mot källan av ljusprojektilerna.

    “Andrielle!” ropar Sam medan han tar fart efter mig. “Vad ska vi göra när vi kommer fram? Vi kan inte slåss!”

    “Någon kan vara skadad!” utbrister jag och Sam protesterar inte medan han håller jämna steg med mig.

    Det är svårt att ta in situationen i mörker och regn men ju närmare vi kommer desto mer hör vi ljuden. Folk som springer. Folk som skriker. Och framförallt släggsvansarnas vrål. Vi är nu inom synhåll från Tistla. Svetten rinner från hennes panna medan hon är i djup koncentration och utför de rörelser som krävs för sina trollformler.

    “Tistla!” skriker jag när jag kommer inom synhåll för henne.

    Hon slänger en snabb blick åt min sida och hennes koncentration bryts i en sekund och hennes ögon vidgas. “Andrielle! Sam! Vad gör ni här?!”.

    “Ni glömde elixiren! Vad är det som händer?!”

    “Vi märkte det när vi tog upp de tomma flaskorna! Släggsvansar smög sig upp på oss när vi inte var beredda. Våra fackelbärare blev påhoppade och de släcktes när de tappades i det fuktiga gräset. Vi ser ingenting!”

    Hon använder projektilerna för att försöka ge ljus i slagfältet, men det snabba ljuset är inte nog. Jag försöker följa ljuset av hennes projektiler och koncentrerar mig för att ta in scenen. Flera ligger skadade. Harkon duckar när en släggsvans svingar sin svans över hans huvud och in i ett träd som ger ifrån sig ett hög smäll när det knäcks på mitten. Kira har tagit sig upp i ett träd och skjuter pilar, men i nästintill komplett mörker är det svårt även för henne att pricka så snabbt rörande mål utan att riskera att träffa en av sina egna.

    Sam packar upp ett manaelixir ur min ryggsäck och ger till Tistla som hon törstigt sveper ner. Med den extra manan i kroppen snurrar hon på sin stav och en tunn barriär av vad som ser ut att vara snöflingor omringar oss. Jag sträcker ut min hand och rör vid fältet och drar snabbt tillbaka den när jag känner en skarp kyla sprida sig nästan omedelbart genom hela kroppen. “Vi måste omgruppera oss!”

    En släggsvans tar sats mot oss innan den slår in i barriären och trillar bak. Tistla tar tillfället i akt och skjuter den med flera projektiler tills den förbli stillaliggandes. Min mage hotar att tömma dagens middag medan jag försöker tänka vad jag kan göra. Det är alldeles för farligt för mig att gå runt själv och se till de skadade utan att lämna Tistla. Alla är för utspridda. Det är alldeles för mörkt. Jag följer en av Tistlas ljusprojektiler som hon skjuter ut från vår lilla bubbla och ser den träffa ett enormt träd i mitten av slagfältet. Jag får en idé.

    “Trädet! Vi kan omgruppera där!” Sam och Tistla ifrågasätter inte min plan och vi börjar röra oss in mot mitten av slagfältet, tätt intill varann så vi håller oss inom skyddsbarriären.

    Jag sätter mina händer mot trädet och börjar sakta genomsyra det med min magi. Ett svagt ljus sprider sig sakta genom trädstammen och jag ger mer av mig själv än vad jag någonsin gjort förut. Jag känner hur mina ben börjar darra och mina armar blir tyngre och tyngre när jag ger mer och mer av mig själv in i trädet.

    “Andrielle…” oron hörs i Sams röst men jag kan inte riskera att avbryta min koncentration.

    Jag känner hur en kyla sprider sig i min kropp och ersätter den kraft som sipprar ur mig in i det gamla trädet. Hela mitt liv har jag känt mig liten, otillräcklig. Jag lyckades inte rädda min mamma, men jag ska lyckas den här gången även om det tar död på mig i processen. Jag står i vad som känns som en evighet innan jag kollapsar i Sams väntande armar som fångar mig.

    “Andrielle, det är… det är otroligt!” utbrister han med förundran i sin blick.

    Trädet har förvandlats till en enorm pelare av ljus som skiner långt in i skogen. Allt syns nu i klarljus; alla som ligger skadade, de som fortfarande är på benen och försöker orientera sig, och de som försöker avvärja attacker. Det måste vara minst åtta stycken släggsvansar!

    En av släggsvansarna hoppar på en av de redan skadade soldaterna för att försöka avsluta jobbet men träffas av en pil i ögat. Kira. Hon är betydligt effektivare nu när hon faktiskt kan se vad som händer.

    Sam häller ner ett manaelixir i mig och jag känner hur värmen börjar återvända till kroppen.

    “Hitåt!” skriker Tistla.

    Alla samlas snabbt i en tät cirkel runt trädet, förutom Kira som håller sin utkiksplats uppe i trädet. Harkon kommer släpandes med en av de skadade soldaterna, varav Sam direkt börjar se till skadorna och ger honom ett hälsoelixir.

    Jag kämpar mig upp på knä och sträcker mig efter min väska. “Harkon!” ropar jag och kastar ett elixir för uthållighet till honom. Han klunkar snabbt ner det och jag ser hur färgen kommer tillbaka i hans hud, hur hans vilda pupiller blir skärpta i koncentration, innan han vänder sig bort mot faran igen.

    Slagfältet skiftar helt. Släggsvansarna, som de nattdjur de är, blir bländade när de försöker attackera i motljus. En efter en fäller vi dem med expertis. Kira prickar en med en pil i benet som gör att den tillfälligt snubblar till, vilket ger Tistla tillfälle att skjuta den med en ljusprojektil i ansiktet. Harkon och de andra fäller de som kommer nära. Fyra stycken. Fem. Sex. De resterande flyr in i skogen igen.

    Ett segerjubel utbrister bland soldaterna. Luften fylls med ett skratt som djupt kontrasterar den spända stämning som nyss rådde. Folk kramar varandra och pustar ut. Harkon kommer över och hjälper mig upp på benen och lyfter både mig och Sam in i en enorm regn- och svettblandad kram medan han är full av skratt. Jag ser Kira komma gåendes efter att ha klättrat ner från sin utkiksplats uppe i trädet. Våra ögon möts och hon ger mig ett leende och en nick med huvudet som jag returnerar. Jag hinner knappt ta mig ut ur Harkons kram innan Tistlas händer vrider mitt ansikte mot sitt och hon tittar på mig.

    “Ni räddade oss!” säger hon och utbrister i skratt. Hon drar in mig i en kram och håller om hårt. “Du var helt otrolig!” säger hon innan hon vänder sig till Sam och ger honom en lika varm kram.

    Vi tar hand om de skadade och beger oss hemåt morgonen därefter. Vägen tillbaka är lyckligtvis odramatisk. Planen är att skicka en ny expedition för att leta efter de resterande släggsvansarna då alla höll med om att de va tillräckligt med spänning för en natt. Vi lastade så många av djuren vi kunde på kärran och kommer fram vid lunchtid. Pappa möter oss springandes med tårar i ögonen och kramar om oss ordentligt. Han lyssnar med beundran i blicken när Tistla berättar om vårt hjältedåd, om hur vi räddade dem från en strid de inte hade någon chans att vinna.

    Jag har många tillkortakommanden. Jag är varken stor eller stark och jag är inte särskilt duktig på att hantera ett svärd. Jag kan inte utöva någon magi utöver enkel magi. Men den här dagen var jag tillräcklig.

  • Gabes portfölj

    Gabes portfölj

    Pulsen dunkar i Gabes öron medan han navigerar sig genom de mörka gränderna. Han har svårt att se i det dunkla ljuset och det täta regn som smattrar mot marken och kanten av hans hatt. Gabe har aldrig litat på varken sina sinnen eller sina tankar. De har bedragit honom mer än en gång och han har accepterat att hans verklighetsuppfattning är bristfällig. Men djupt i hans kropp är han säker på att han vet något i detta tillfälle – han är jagad. Och i handen bär han en portfölj med ett innehåll av högsta väsentlighet. Han har tappat bort den förut men han har nu svurit på att han aldrig ska förlora den igen.

    Gabe ökar takten och känner hur svetten fuktar hans panna. Hans rock fladdrar bakom honom medan han rusar förbi tegelväggarna som omsluter gränden. Skuggorna runtomkring rör sig i ett onaturligt mönster och vissa av dem ser nästan fysiska ut, som om man hade kunnat ta på dem. Han tycker sig se några av dem sträcka sig efter honom, som om de försöker greppa tag i hans ben medan han springer. Är det ännu ett spratt utspelat av hans hjärna eller är det verkligt? Gabe förstår rent logiskt att det borde vara en omöjlighet, men han väljer ändå att undvika dem för att vara på den säkra sidan.

    Gabe kommer till en korsning. Han vet inte vart han ska mer än bort. På ren instinkt svänger han vänster och hinner ta sig fram några meter innan han inser att det är en återvändsgränd – en container står överfylld med sopor som spiller ut på marken. Bakom reser sig ett staket av trä som är cirka 2 meter högt. Han stannar upp ett par sekunder och tar in vyn framför sig, men precis innan han ska vända sig om och springa tillbaka känner han något röra vid honom i ryggen. Det är inget fysiskt men det är inte helt immateriellt heller. Det är något abstrakt däremellan. Han känner hur det sprids en skarp kyla från hans vänstra skuldra som nästan gör ont.

    En röst vädjar till honom “Gabe, ge mig väskan!” Samtidigt som en iskall rysning sprider sig längs Gabes ryggrad.

    Nej, nej, nej, inte igen! Gabe känner hjärtat dunka i hans öron och innan han vet ordet av det spurtar han igen, som om hans ben jobbar per automatik, bort från personen, eller saken, eller entiteten, som var bakom honom. Han undviker smidigt soporna som ligger utspridda på marken och hoppar snabbt upp på containern. Han utnyttjar sitt momentum och tar sats mot staketet – han hivar sig över det men hans rock hakar upp sig på en av brädorna och rycker honom bakåt när han är på väg ner på andra sidan. Han hänger ett par sekunder innan sömmarna ger med sig och han trillar klumpigt mot marken, där han landar på sidan och slår i huvudet hårt mot asfalten. Allt blir svart.

    Gabe kvicknar långsamt till. Hur lång tid har det gått? 3 sekunder? 30 minuter? Han känner sig desorienterad. Var är han? Han har fortfarande ögonen stängda medan han försiktigt försöker röra på sina lemmar. Han känner en värmande sensation över hela kroppen. En bekväm känsla. En känsla av kärlek nästan. I hans dåsiga tillstånd tror han nästan att han ligger i en mjuk säng, där han blir omfamnad av en mjuk kram.

    Han öppnar långsamt ögonen. Det tar några sekunder för honom att förstå vad som sker, men det varma kärleksfulla tillstånd han nyss befann sig i byts ut mot iskall rädsla. Han är fasthållen av långa skuggtentakler och nästan helt uppslukad av deras sladdriga grepp. Gabe får panik och börjar skrika och kämpa emot, men ju hårdare han försöker bryta sig loss desto hårdare blir greppet runt honom. Tentaklerna börjar dra åt runt hans bröstkorg och han känner hur han får svårare att andas. Samtidigt känner han hur hans fingrar bänds upp från det järngrepp han hade på väskan och den börjar långsamt forslas bort.

    Måste. Agera. Nu! Hans armar är fasthållna tätt intill kroppen och att slita sig loss med våld känns som en omöjlighet. Med ett stort krafttag lyckas han dock flytta sina armar några centimeter längs hans kropp tills han kommer åt sin rockficka med fingrarna. Med lite tur fiskar han upp sin tändare och tänder en låga. Tentaklerna retirerar lika fort som ett finger som bränt sig på spisen och innan Gabe hinner hämta andan är han på benen och dyker efter väskan. Han håller i med båda händerna men släpas med längs marken medan tentakeln drar från andra sidan. Med stor ansträngning sträcker han fram handen med tändaren och bränner tentakeln som kvickt släpper väskan och drar sig undan in till skuggorna.

    Han ställer sig upp och kollar ner längs gränden. Han hinner inte hämta andan innan han ser en skugga röra sig mot honom – inte en tentakel, utan mer som en person helt täckt i skugga. Han lyckas inte tyda några ansiktsdrag och konturerna av personen är suddiga.

    “Gabe…” Rösten är som en viskning i hans huvud och Gabe fryser till is.

    “Håll dig borta! Jag ber dig! Du kan inte få den!” Lyckas Gabe vädja trots att hans lungor och kropp arbetar emot honom.

    Den mystiska skuggpersonen verkar oberörd av Gabes krav och fortsätter att gå mot honom i samma stadiga takt. Gabe kollar tillbaka mot staketet han nyss slängde sig över. Det finns ingen container på denna sida att ta ansats ifrån och skuggor börjar långsamt slingra sig över toppen av staketet. Han vänder tillbaka blicken igen. Skuggpersonen är nu närmare än vad som borde va möjligt med tanke på de få sekunder han tittade bort. Den är bara meter ifrån.

    Där. Mitt framför honom finns en rostig gammal stege som leder upp mot taket. Gabe tar sats och slänger sig upp för den så fort han bara kan. Skuggor slingrar sig långsamt upp längs husfasaden efter honom och hans armar protesterar och fylls med mjölksyra då han frenetiskt flyger upp längs fasaden.

    Väl uppe på taket hittar han fort en servicelucka som leder in i byggnaden. Den är gjord för att öppnas inifrån och Gabe försöker förgäves att bända upp den i några sekunder innan han ger upp. Han lyfter blicken. Skuggpersonen är på taket med honom. Det finns inga angränsande hus inom hoppavstånd och stegen han kom upp ifrån är blockerad av skuggan.

    Gabe går baklänges mot huskanten. Skuggan kommer närmare och han ser nu tydligare konturerna av en kvinna, med långt fladdrande hår som hänger ner över axlarna.

    Hon viskar till honom. “Jag vill inte skada dig. Du vet detta.”. Hon kommer närmare och närmare medan han backar mot kanten. Hon är precis utom räckhåll.

    “Lögn!” ryter Gabe tillbaka och håller väskan hårt mot bröstet med en hand, samtidigt som han håller fram sin tändare och får igång en låga med den andra.

    Skuggan lutar sig fram och med en mun som inte finns blåser hon ut lågan. Gabe försöker förgäves få igång en ny låga men tändaren vägrar att samarbeta med honom.

    “Du vill inte skada mig men du vill ha min mest värdefulla ägodel! För vad?! Du kommer använda det emot mig!”. Gabe tar ett till steg bak. Och ett till. Plötsligt finns det ingen mark under och Gabe faller baklänges ner från taket.

    “Gabe!” Skuggkvinnan sträcker ut sin hand och skuggor i form av tentakler skjuts ut från henne. De kommer ikapp honom och försöker frenetiskt få grepp om honom men i hans momentum glider han ur dem. Han trillar mot marken med en hög smäll.

    Allt är grumligt. Hans ben fungerar inte. Han har svårt att andas. Han ligger här i vad som känns som en evighet och han känner hur en blodpöl bildas från honom. Han hör någon springa. Han vänder huvudet och ser skuggan komma rusande. När den är några meter ifrån honom är det som att skuggan fryser fast och ur skuggan kommer det en kvinna. Han slås av hennes skönhet och han tycker han känner igen henne.

    Hon slänger sig gråtandes på knä och tar upp honom i sin famn. “Gabe, vad har du gjort?!”.

    Han fastnar med blicken på henne några sekunder innan han vänder bort den, mot väskan som ligger ett par meter bort. Den har spruckit upp i fallet och gapar nu vidöppen. Inuti ser han sitt hjärta. Det ligger ensamt på marken och bultar saktare och saktare, i takt med att mörkret omsluter sig om honom.

  • Zoe och huset i skogen

    Zoe och huset i skogen

    Zoe går förbi det övergivna huset i skogen precis som hon gör alla andra dagar på väg hem från skolan. Det var senare än vanligt den här dagen eftersom hon hade tillbringat eftermiddagen med sin kompis och hennes familj. Hon har alltid varit nyfiken på huset och undrat över vilka historier som utspelat sig inom dess väggar. Huset är uppenbart ovårdat och ikväll ser det extra ominöst ut i höstmörkret med en dimma som endast verkar omringa huset och dess lilla tomt. Träpaneler på fasaden har böjts i besynnerliga former och vinklar över årens lopp och takplattor saknas lite här och var. Flera av fönstrena är igenbommade och ett övervuxet träd piskar mot fasaden i vinden.

    Men idag märker Zoe något lite annorlunda med huset. Dörren står på glänt. Zoes hjärta sätter sig i halsgropen och dunkar hårdare och allt i hennes kropp skriker till henne att bara vända ryggen till, gå vidare i skogen och inte blicka tillbaka. Men hon kan inte låta bli att undra. Har någon varit här? Bor det någon i huset? Zoe låter sig svepas med i hennes nyfikenhet och smyger sig närmare.

    Hennes skor lämnar avtryck i den fuktiga leran som leder upp till dörren. Hon skiftar febrilt fram och tillbaka med blicken runt tomten, mot dörröppningen och in i det enda fönster som inte är igenbommat, men hon ser inga spår av varken människa eller djur. Väl framme vid dörren så glimtar hon försiktigt in. En gammal farfarsklocka är det första som fångar hennes blick. Till hennes stora förvåning så funkar den, dess stora pendel svingar tungt fram och tillbaka medan sekunderna tickar. Hon öppnar dörren försiktigt och välkomnas av ett knarrande från de gamla dörrgångjärnen innan hon kliver in.

    I hallen är det mörkt och fuktigt och Zoe ställer sig på en sliten gammal matta medan hon försöker orientera sig. Till vänster ser det ut att finnas ett allrum medan en dörr till höger leder in till köket. I hallen finns även en trappa som leder upp en våning. Hon smyger sig in i köket och noterar det kaos som råder där. I diskhon ligger högar med gammal disk, ytorna är dammiga och stänkta med vad som troligtvis är gamla matrester och det lilla köksbordet är fullt av tomma ölburkar, tidningar och brev. Hon går fram och undersöker ett par tidningar och noterar att datumen är skrämmande färska. Hon lyfter även upp ett par brev men av någon besynnerlig anledning lyckas hon inte tyda mottagaradressen. Det är som att texten med namnen är grumlig och hur hon än vänder och vrider och kisar med ögonen så kommer hon inte fram till något namn.

    En stor smäll väcker Zoe ur sin koncentration. Med magen i halsen vänder hon snabbt blicken mot ljudets källa som är mot det enda fönster som inte är igenbommat. Hon stirrar fixerat mot fönstret några sekunder men ser ingenting. Hon tar sig fram till fönstret och försöker öppna det för att spana ut, men det gamla handtaget sitter så pass hårt att hon inte lyckas bända upp det. Hon ger upp och ställer sig istället och försöker spana ut i mörkret genom rutan. Plötsligt slår det övervuxna trädet på tomten sina grenar mot fönstret och Zoe skriker till och hoppar bak. Hon slänger sina händer framför sin mun som för att kunna ta tillbaka det ljud hon redan gjort och tar några djupa andetag.

    Hon stålsätter sig efter ett litet tag och vänder istället blicken mot kylskåpet där det hänger ett antal teckningar med magnetsfästen som uppenbart är målade av ett eller flera barn. Den första bilden visar ett fint hus med skinande sol och blommor som växer på tomten. Vid sidan av huset leker ett barn med vad som ser ut att vara ett par små dockor. Zoe funderar om det kan vara en mer välvårdad version av huset hon just nu befinner sig i. Den andra bilden hon uppmärksammar har stötts vid så att den hänger i en vinkel. Den visar en kvinna som går på en stig men Zoe fnissar lite tyst för sig själv för i vinkeln teckningen hänger i så ser det ut som att kvinnan går rakt upp för ett vertikalt berg. Kvinnan ser väldigt tillfreds och exalterad ut över att vara ute på äventyr. I ena hörnet finns en initial, bokstaven “N”. Zoe undrar över vem personen kan tänkas vara. Var är hen nu? Mår hen bra? Hur länge sen ritades dessa?

    Plötsligt hör hon en röst från övervåningen. Det är varken högt eller tydligt, men hon hör vad som låter som ett kvidande – som om någon är ledsen. Med adrenalin pumpade i kroppen tar Zoe ett par stora kliv mot hallen och ställer sig nära ytterdörren ifall hon behöver springa ut.

    “Hallå?” ropar hon lite försiktigt.

    Kvidandet slutar abrupt och det hörs ett litet knarr, som om någon rör sig där uppe. Zoe låter paniken styra henne och vänder sig om för att springa ut på tomten men upptäcker att dörren plötsligt är stängd. Hon tar tag i handtaget och vrider men dörren har på något sätt gått i lås. Hon överväger sina alternativ. Fönsterna i allrummet ser alla ut att vara ordentligt igenbommade och det enda fönstret i köket fick hon inte upp. Kan hon slå sönder glasrutan? Innan hon hinner omvandla sina tankar till handlingar återupptar kvidandet på övervåningen. Hennes hjärna rusar för att komma fram till vad hon ska göra. Tänk om det är ett barn som är ledsen? Hon kan väl inte lämna det ensam?

    Zoe stålsätter sig och tar försiktiga steg uppför trappan som knarrar högre än vad någon trappa bör göra, hela tiden vaksam över ljuden från övervåningen. Väl uppe så möts hon av en korridor med 3 olika dörrar, varav dörren på slutet står på glänt och ett svagt skimmer kommer därifrån. Dörren är uppenbarligen källan till ljudet så Zoe fortsätter med försiktiga kliv. Den dammiga mattan kastar upp damm med varje fotsteg och ju närmare hon kommer desto mer tydligt och högljutt blir gnällandet. När hon väl är precis utanför dörren är det inte längre ett kvidande, utan det är någon som storbölar på andra sidan dörren. Zoe ignorerar de kallsvettningar som fuktar hennes tröja och räknar till 3 i takt med sina andetag innan hon svänger upp dörren.

    Där inne möts hon av ett barnrum. Ett nästan uppbrunnet ljus kastar ett svagt sken från ett litet skrivbord. På skrivbordet ligger även målade teckningar utspridda. På golvet ligger gamla, slitna leksaker och en trött liten bokhylla håller upp några barnböcker längs ena väggen. I hörnet finns det en säng där någon ligger djupt inbäddad under täcket och gråter högt. Zoe tar in situationen snabbt och tar några rappa steg mot sängen.

    “Mitt namn är Zoe. Jag är inte farlig. Jag är här för att hjälpa dig” säger hon så mjukt hon kan när hon kommit fram till sängramen.

    Gråtandet upphör inte och personen under täcket verkar inte ens reagera på att Zoe är där. Zoe tar tag i täcket och sliter det åt sidan. I samma veva som täcket åker av upphör oljudet och till Zoes stora förskräckelse så är det ingen där. Innan hon ens hinner reflektera över vad i hela världen det är som försiggår hör hon ett plötsligt ljud från korridoren utanför – en av dörrarna har smällts upp.

    “FÖR HELVETE” skriker en röst och rappa fotsteg hörs mot Zoes riktning. “OM DU INTE HÅLLER KÄFTEN SJÄLV SÅ KOMMER JAG SE TILL ATT DIN KÄFT FÖRBLIR STÄNGD PERMANENT”.

    Panikslagen så hoppar Zoe in i sängen och slänger täcket över sig. Personen smäller upp dörren till rummet och tar några steg in. Zoe sväljer sin panik och försöker hålla andan och vara så tyst och osynlig som hon bara kan vara. Hon hör att fotstegen går hela vägen fram till sängramen och får känslan av att någon lutar sig över henne medan hon ligger gömd under täcket. Hon hör andetag och känner en bekant illaluktande doft som hon förknippar med ölburkarna i köket. Hon räknar tyst för sig själv. 5 sekunder. 10 sekunder. 15.

    “Jag vill inte höra ett enda ljud till från dig” säger personen skarpt, som sedan vänder sig om och går ut ur rummet och smäller igen dörren efter sig.

    Zoe börjar andas igen, små ytliga andetag som sedan blir till ett tyst kvidande. Zoe ligger blickstilla fram till gryningen. Först när det tidiga morgonljuset sipprar in genom det igenbommade fönstret och skiner igenom täcket vågar hon sig upp. Hennes blick faller på teckningarna på skrivbordet. Barnet på alla bilder är alltid ensamt. Hon ser att precis som i köket ligger en av teckningarna på sidan och även denna bär initialen “N”. Med en darrande hand rätar hon upp pappret och till hennes stora förskräckelse inser hon att initialen inte alls är ett “N”, utan ett “Z”.