Erik, son till kung Nils, bor i Gyllenborg, det största slottet i kungadömet. Här bor han med sina två bröder och sin syster. Med sina unga fjorton år så är han yngst i syskonskaran och även om han är på grund av sin titel respekterad så känner han sig inte beundrad. Hans äldsta bror, Per, är näst på tur till kungatronen och anses av många vara den visaste i syskonskaran. Han har en oerhört respektabel aura och bär sig själv på ett sådant sätt som gör att folk alltid stannar upp och tittar med stora entusiastiska ögon varje gång de får en syn på honom.
Den andra broderns, Karl, stora passion är fäktning och med utbildning från de dyraste och bästa instruktörerna man kan köpa för pengar så har han blivit en av de absolut bästa fäktarna i riket. Med sin skicklighet med svärdet lockar han massvis av entusiaster från hela riket till både träningar och matcher, och då Karl även råkar vara bedövande vacker så har han alltid en samling unga kvinnor som kommer för att se honom slåss medan de fläktar sig själva med utsmyckade solfjädrar.
Eriks syster, Elsa, är tredje yngst i skaran och har fallenhet för musik och poesi. Det finns nästintill inget instrument hon inte kan spela, och det är få av de kända poetiska verken hon inte kan recitera. Hennes favoritinstrument är harpan och Erik kan ofta höra henne komponera ihop nya melodier från sitt rum på slottet. En middagsbjudning i stora kungliga matsalen är sällan komplett utan ett par dikter reciterade av Elsa.
Alla av Eriks syskon är unika på sina egna sätt. De bär sig på olika sätt, de har olika intressen och de är alla framgångsrika och respekterade i det de gör. Erik däremot har problem att hitta sin plats, både i familjen men även i livet i sin helhet. Han har inga intressen som han brinner nämnvärt för. Mestadels så går han runt på slottet och försöker hitta sätt att fördriva tiden. Erik känner oftast att folk respekterar honom för att de måste, iochmed hans kungliga blod, men ingen är egentligen särskilt intresserad av honom.
Denna morgon går han igenom köket där kocken slevar upp en skål med gröt åt honom med lite färska bär. Han tackar kocken och tar med sig ett par skivor av nybakat bröd som han brett med honung och beger sig in i den stora matsalen för att äta sin frukost.I fickan har han en bok som han börjat läsa, en bok om den mest otippade hjälten som räddar sin by från en drake. Han känner igen sig i karaktären och han…
“Sträck på ryggen,” säger plötsligt en skarp röst från Eriks vänstra sida. Han söker efter källan med blicken och ser sin äldre bror, Per, med sina närmaste rådgivare, där alla sitter runt vad som ser ut att vara en karta över den närliggande landsbygden på frukostbordet. “Och släpa inte fötterna efter dig. Du är trots allt en prins, även om det är svårt att tro det.”
Flera av Pers rådgivare fnissar till. De kan göra detta eftersom de tillhör hans innersta krets och är därför under Pers beskydd. Inte vem som helst kan fnissa åt en prins, även om Erik må va en blek ursäkt till en sådan.
Han vänder blicken framåt och låtsas inte bli påverkad av varken Pers påhopp eller hans följeslagares skratt, men sträcker på ryggen lite motvilligt ändå. Han går längre in i salen och får syn på sin syster Elsa, sittandes själv vid ett bord med en penna som frenetiskt skrapar mot ett skrivblock medan en portion gröt kallnar bredvid. Han sätter sig ner mittemot henne.
“Är det poesi eller musik idag?” frågar han och börjar hungrigt sleva i sig sin gröt. Elsa reagerar inte. “Är det poesi eller musik idag?” frågar han igen, högre.
Elsa rycks ur sin koncentration. “Erik! Jag såg dig inte. Poesi! Vad rimmar på ‘bär’?”
“Bär? Jag tror jag behöver lite kontext…”
“Bär! Det är en hyllning till våren som är på ingång. Lyssna på detta. ‘Grått och brunt blir ljust och grönt, kallt och ruggigt blir varmt och skönt. Växter får skott och blommor blir till bär…’”
Erik trycker i sig några slevar gröt medan han funderar. “Misär?”
Elsa ger honom en kall blick. “Vadå misär?”
“Jag är ju allergisk mot blommor så när det börjar blomma så…” Erik får Elsas penna i huvudet innan han hinner avsluta meningen. Hon ger honom en arg blick innan hennes ögon snabbt mjuknar och de båda bryter ut i skratt.
“Vad händer här? Du tar väl inte emot poesitips från Erik?” Karl, Eriks andra bror som är svärdfäktare, kommer fram till bordet och lägger upp ena foten på en av stolarna. “Jag hörde när han försökte prata med en av de unga flickorna i stallet häromdagen. Var det Lova hon hette? Man skulle nästan kunna påstå att han är verbalt handikappad så som han snubblade över orden. Den stackars tjejen räknade sekunderna tills han skulle lämna henne ifred.”
Erik känner direkt hur han börjar rodna av Karls kommentar. Lova är en tjej han varit förtjust i ett tag, men haft svårt att göra några närmanden.
Elsa slänger en sur blick mot Karl. “Äh, lämna honom ifred. Det är inte konstigt att man blir nervös när man pratar med någon man tycker om.”
“Tycker om? Ta ett broderligt tips, skaffa en liten hund istället. En hund tycker om vem som helst, även dig Erik”.
“Han behöver iallafall inte tillbringa dagarna med att slåss med andra för att intala sig själv att han är en man,” snäser Elsa.
“Aj, du sårar mig,” utropar Karl ironiskt och tar sig på bröstet innan han börjar flina och går därifrån.
Erik stirrar på en fläck gröt som spillts på bordet och torkat fast. Han börjar skrapa på den med sitt finger. Han är för generad för att möta Elsas blick just nu.
“Bry dig inte om våra kära bröder. Deras uppblåsta egon har förvrängt deras verklighetsuppfattning,” säger Elsa betryggande.
Han tar några snabba tuggor av sin gröt innan han går ut ur salen. Han tar sig igenom de långa korridorerna ner mot slottets kungliga trädgård. Hela vägen möter han olika typer av personer: adelsmän, betjänter, soldater, handelsmän, munkar. Alla går åt sidan för att lämna vägen fri medan Erik stormar fram, men ingen möter hans blick. Han undrar vad de tänker om honom. Är han bara en bortskämd, talanglös och märklig yngel som bekostar dem mer än han bidrar?
Väl i trädgården så passerar han en av de flera statyer som finns utspridda. Denna visar hans gammelfarfar, iklädd en väl utsmyckad soldatuniform, ridandes på en häst med svärdet högt i luften. Statyn är inspirerad från hans kända erövring av Västervik. Erik hatar statyn, för den representerar allt som han inte är. Stor, stark, inflytelserik, respekterad… Han ger den en snabb blick innan han fortsätter framåt tills han hittar sin favoritbänk och sätter sig. Bänken är något undangömd bakom en häck, men man kan fortfarande se trädgårdens enda fontän, en sjöjungfru som ligger på en sten och spottar ut vatten. Han vet inte exakt vad den representerar men han tycker om den.
Runt om honom finns ett stort utbud av blommor och växter i alla möjliga färger och former. Han har alltid tyckt om växter. Det ger honom någon form av tillfredsställelse av att se dem växa. Hans ögon fastnar på ett gäng rosa pioner och han känner någon form av avund till dem. Ståtliga och färggranna som de är, så är det som att de besitter någon form av autenticitet, och alla älskar att beundra dem. Hans ögon går vidare till en liten grupp stormhattar. Han minns att Elsa någon gång berättade för honom att de är giftiga: i små doser kan de orsaka muskelsvaghet och yrsel, i större doser är de dödliga. Hur kan något så vackert vara så giftigt? Det är som utsidan och insidan inte är i samspel.
Han släpper tanken och tar fram sin bok och börjar läsa. Han vänder frenetiskt sida efter sida och fördjupar sig i boken om den tystlåtne hjälten som just nu via list lurar draken i ett bakhåll. Om han lyckas dräpa draken så måste väl byborna respektera honom?
En röst över häcken väcker honom ur hans koncentration. “…men du såg ju honom i matsalen imorse. Han såg så sorglig ut,” säger första rösten, tillhörande en kvinna.
En annan kvinna svarar tillbaka, “Ja, han är verkligen en patetisk ursäkt till man!” De börjar fnissa när de kommer runt häcken.
Den första kvinnan får syn på Erik och slutar fnissa omedelbart och slår samtidigt till sin väninna som då också får syn på honom. Erik ser att det är Lova, tjejen han har ett intresse för och som han något stelt försökte inleda ett samtal med häromdagen. De vänder blicken framåt och fortsätter gå. De pratade om mig, tänker han. Vem annars skulle det vara? En av hans bröder hade antagligen konfronterat de unga kvinnorna i samma situation. Skällt ut dem. Kanske även straffat dem. Men inte Erik. Erik fortsatte istället att bläddra vidare i sin bok.
–
Några dagar senare är det bankett på slottet. Dagen till ära är kungens 60-års dag. Kungen, Nils, sitter vid ett långbord längst in i slottets stora sal, på en något upphöjd platå, tillsammans med sina söner, dotter och högsta officerare, rådgivare och andra personer av hög vikt. Av hela syskonskaran så sitter Erik längst bort från kungen, precis efter Elsa, som just nu sitter och försöker gröpa ur en kräfta på hennes tallrik. Nedanför platån finns ett tjugotal långbord utplacerade, alla fyllda med fint folk som äter, pratar och skrattar.
“Kräftor! De är helt obegripliga,” säger Elsa medan hon bryter av en av klorna. “Är det någon som tycker om dem? Man spenderar halva kvällen med att försöka komma åt det goda i dem. Och varje kräfta har bara en liten bit av det goda. Sen slänger man resten åt sidan och bygger ett berg av urgröpta lik.”
“Det är festligt,” säger Erik medan han envist jobbar på sin egna kräfta. “Framförallt så tycker pappa om dem, och det är ju trots allt hans dag.”
“Festligt? Vi sitter alla med haklapp för att skydda våra fina utstyrslar från kräftsaft, som vi spenderat en evighet på att välja ut. Vad är meningen med att vara fint utsmyckad om vi ändå ska dölja det?”
“Vad rimmar på kräfta?” frågar Erik med ett litet leende.
Elsa ger honom en kall blick “Kräfta? Ska du göra poesi av kräftor nu?”
“Om du tycker om att äta en kräfta… Så kan jag härmed bekräfta…” börjar Erik
“Att jag är orolig för din del,” fortsätter Elsa, “för något på dina smaklökar är fel”.
“Så ät någonting vettigt istället och sluta… käfta?”
“Gjorde vi precis en väldigt dålig limerick ihop?”
“Jag skulle säga att det var ett av dina bättre verk” säger Erik och ger henne ett retsamt leende.
Elsa svarar med att peta Erik i sidan av magen som får honom att utbrista i skratt.
Per smäller sin hand i bordet. “Kan ni två bete er ens en liten stund?” fräser han från längre ner längs bordet, där han sitter bredvid deras far.
Hans plötsliga utspel har dragit på sig några nyfikna blickar från de närliggande borden. Erik tittar ut över människorna och känner sig något generad, men när han ser att Lova är en av dem som sitter nära intill och iakttar dem så känner han att han omedelbart vill sjunka in i sin stol och försvinna.
“Kära broder,” börjar Elsa medan hon viftar nonchalant med en kräfta mot sitt äldsta syskon. “Det finns åtminstone sju olika grundkänslor vi människor besitter. Det är synd att du bara är i kontakt med de negativa. Du kan försöka le lite då och då.”
Hennes avslappnade kroppsspråk får de flesta av åskådarna att vända tillbaka uppmärksamheten mot deras sällskap och maten framför dem, vilket Erik drar en suck av lättnad för. Per grymtar något frustrerat i respons och vänder bort blicken igen. Mellan Per och Elsa sitter Karl och fnissar lite lätt.
–
Kvällen fortskrider under kontrollerade former. Några tal hålls, poesi reciteras, musik spelas och alkohol flödar. Några av borden i mitten har skjutits åt sidan för att ge utrymme till ett stort dansgolv som nu är i full gång. Kvinnor i vackra klänningar svingas runt av ståtliga män, varav Karl, den charmiga svärdfäktande prinsen, är en av dem. Hela kvällen har olika män kommit fram och bett om Elsas hand för en dans, varav hon nekat samtliga.
Erik häller upp ytterligare ett glas vin där han sitter vid sitt bord och spanar ut. “Varför dansar du inte med någon av männen?” frågar han sin syster.
“Männen här är falska,” säger hon och rynkar på näsan. “De spelar alla en roll för att imponera på oss så att de kan få en plats inom slottets väggar. Tror du att Karl hade haft så många efter honom om han inte var prins? Alla vet att han är en ytlig, självupptagen skitstövel.”
“Men jag är också prins,” svarar Erik något fundersam. “Jag har inga tjejer efter mig trots det.”
“Det är bara för att du inte är lika naiv. Män som Karl är lätta. Ge dem lite uppmärksamhet så ger dem dig allt.” Hon sippar lite lätt på sitt vin. “Men jag ser iallafall en tjej som har ögon för dig.”
Hon nickar lite lätt mot där Lova står i utkanten av rummet med ett glas fyllt med någon brun vätska. Erik kollar på henne och hon vänder genast bort blicken.
“Nah. Hon råkade säga något opassande i trädgården häromdagen, när hon inte trodde jag hörde. Hon är bara skamsen.”
Elsa klickar med tungan. “Jag har sett många blickar i mitt liv och det där var ingen blick av skamsenhet. Försök prata med henne. Ge henne en chans att ‘be om ursäkt’ åtminstone.”
Erik funderar lite medan han tittar ut mot där Lova står. Hon kallade honom patetisk. Varför skulle hon vilja prata med honom? Hon är antagligen rädd att det ska få konsekvenser. Erik känner inte att han vill straffa henne på något sätt. Men borde han ge henne en chans att förklara sig iallafall?
Där. Hennes blick vändes snabbt och mötte hans innan hon kollade bort lika kvickt. Även Elsa verkar ha fångat upp det snabba blickutbytet för nu knuffar hon Erik upp ur stolen.
“Iväg med dig! Annars kommer jag döpa mitt nästa musikstycke till ‘Erik den fege’!”
Erik går med tunga steg ner för platån. Han sväljer hårt och känner hur pulsen börjar öka medan han tar sig fram genom salen. Lova har nu lagt märke till honom och det går inte att missta att han är på väg i hennes riktning. Hon leker lite med sin fläta som hänger över hennes vänstra axel, vilket Erik gissar är en nervös gest. Hans skjorta känns plötsligt trång och fuktig. Avståndet blir närmare och närmare. Lova har nu vänt sig helt mot honom och ser något ängslig ut. Han är bara några meter därifrån när han plötsligt landar med ansiktet först i golvet.
Ett stort gapskratt bryter ut. Han känner igen det omedelbart. Han vänder sig på rygg och stirrar upp på sin bror, Karl, som precis fält honom.
“Jag tänkte,” säger Karl mellan skrattfyllda andetag, “att jag skulle hjälpa dig göra ett gott intryck på damen.” Han vänder sig mot ett gäng av hans vänner som alla skrattar med honom.
Erik går igenom en karusell av känslor. Först känner han sig otroligt generad, men detta utbytts snabbt mot en vrede, en vrede så stark som han aldrig känt förut. Erik ser rött. Förnuftet sätter sig i baksätet och Erik ställer sig upp på sina ben. Han tar en av vinkarafferna från bordet intill och när Karl vänder sig tillbaka mot honom igen drämmer han den rakt i huvudet på Karl.
Karl trillar några steg bakåt där han fångas upp av sina vänner. Han blöder från ett stort jack i pannan och är nu dränkt i vin.
“Är du dum i huvudet? Jag kommer döda dig!” ryter Karl och rusar fram mot Erik.
De kolliderar i ett moln av knytnävslag innan de fort separeras av vakterna. Både Elsa och Per är där nu och försöker deeskalera situationen.
“Du har förlöjligat mig för sista gången,” ryter Erik, tårfylld och blodig där Karl fick till en knytnäve på hans läpp. “Jag utmanar dig på en duell! Imorgon bitti, efter frukost!”
“Erik! Var inte dum,” Elsa ställer sig framför Erik med vilda ögon och knuffar bak honom. Han är inte van att se sin syster hysterisk.
“Ha!” utbrister Karl. “En duell? Är du galen? Jag är en av landets bästa! Jag kommer njuta av det här, lillebror! Njut av morgonens frukost, det kan vara sista gången du äter fast föda!”
Erik stormar ut ur salen.
–
Dagen efter kliver Elsa in i matsalen med en skål gröt i sin hand. Karl har nyss satt sig ner med sin egen gröt och ett par skivor bröd vid ett bord med sina anhängare. Elsa tar några djupa andetag och stålsätter sig. Elsa har ett självförtroende och en pondus som Erik ofta sagt till henne att han önskar han hade. Nu är det upp till bevis. Hon börjar gå med bestämda kliv över matsalen mot Karl. Hon lägger ner sin skål med gröt på bordet bredvid Karl.
“Kära, storebror! Det finns fortfarande tid att dra dig ur,” säger Elsa på ett lättvindigt och nonchalant sätt som bara hon kan göra. “Erkänn att du var en skitstövel mot Erik och be om ursäkt. Jag vill ogärna smutsa ner min klänning med massa blod genom att lappa ihop en av er.”
Karl börjar skratta och de andra runt bordet stämmer in.
“Är detta ett skämt?” frågar Karl. “Har han skickat dig? Börjar han få kalla fötter? Det är dags jag lär honom en läxa han aldrig kommer glömma. Om han har tur så lämnar jag honom med bara några brutna lemmar. Och om jag verkligen är snäll så låter jag hans ansikte vara helt. Han har redan svårt med tjejerna som det är.”
Kommentaren får samtliga runt bordet att brista ut i skratt igen.
“Du måste förstå,” börjar Elsa. “att det som hände igår…”
“Det räcker,” inflikar Karl. “Han smällde en karaff i mitt ansikte!” Han börjar bli röd i ansiktet av ilska. “Och sen har han mage att utmana mig i en duell?! Ingen förnedrar mig så. Jag kommer få honom att ångra det. Gå härifrån, Elsa.”
Elsa plockar upp sin gröt och går därifrån.
–
Erik står på borggården när han ser Karl komma ut med bestämda steg. Nyheterna om duellen har spridits snabbt, för borggården är fylld med åskådare som samlats i en stor cirkel. Erik står i mitten och känner sig ynklig. Han tittar ut mot åskådarna och försöker hitta ett självförtroende han egentligen inte besitter. Han hittar Elsa i folkmassan och hon ger honom en liten nick, vilket lugnar hans nerver lite. Han är så glad för att han har Elsa. Ibland tänker han att hon är det enda goda i hans liv.
Han blundar och tar några djupa andetag innan han talar. “Karl! Vad tog dig sån tid? Jag har väntat hela morgonen.”
“Jag föredrar att inte spöa småglin på tom mage,” säger Karl självsäkert och drar sitt svärd. “Är du redo?”
“Absolut, låt mig bara dricka lite vatten.”
Erik går till sidan och plockar upp en vattenflaska och tar några stora, långsamma klunkar. “Man måste se till att vara ordentligt hydrerad,” säger han och tar ytterligare ett par klunkar, innan han sätter sig på huk och börjar knyta om sina skor.
“Dra inte ut på det oundvikliga nu,” säger Karl i respons.
Medan Erik knyter om sina skor iakttar han Karl. Han knyter om sin vänstra sko en gång. Två gånger. Tre. Där. Erik ser hur Karl gör en extra lång blinkning med ögonen. Erik ställer sig fort upp.
“Låt oss börja,” säger Erik och drar sitt svärd medan han snabbt stegar mot Karl.
De möts i mitten, med ett par meters mellanrum och börjar cirkulera varandra. Karl kliver in med några snabba svingar med sitt svärd som Erik med nöd och näppe parerar. Karl fortsätter med ett hugg som får Erik att hoppa bak. Erik försöker hela tiden hålla avståndet, för han vet att han inte kan fäktas med Karl i en rättvis kamp. Karl jagar runt Erik på borggården medan Erik defensivt parerar och hela tiden backar, försiktig att inte bli inträngd mot åskådarna i den stora cirkeln de står i.
“Sluta spring då!” ryter Karl.
Erik ser hur Karl börjar ta djupare andetag. Han börjar smått snubbla över sina fötter medan han jagar runt Erik. När Erik hoppar åt sidan efter ett hugg från Karl tar det en halv sekund innan Karl lyckas hitta Erik med blicken igen. Han börjar plötsligt få svårt att hålla upp svärdet.
“Vad… vad är det som händer?” utbrister Karl.
Det Karl inte insett är att Erik har dragit ut på tiden av en anledning. Inatt så kom Erik och Elsa överens om att det var dags att lära Karl en läxa, och den enda chans Erik skulle ha i duellen var genom att spela fult. Så de gick ut i den kungliga trädgården, iklädda huvade rockar, med endast månskenet som ljuskälla. De plockade ett par stormhattar, som Elsa under morgonen smulade ner i sin gröt. Denna gröt hade hon sedan bytt ut med Karls, när hon konfronterade honom vid frukostbordet.
Erik dyker in. Han svingar frenetiskt mot Karl som desperat försöker parera. En rädsla visar sig i Karls ögon, som Erik inte är van att se i sin bror. Erik svingar hårt från sin vänstra sida, vilket klumpigt pareras av Karl. Under sekunden det tar för Karl att återhämta sig så sparkar Erik undan hans ben. Karl trillar på rygg och tappar svärdet.
Erik sätter sig gränsle över sin bror. “Ge dig!” ryter han.
“Va… nej, aldrig!” säger Karl något förvirrat.
Erik lyfter sin knytnäve och drämmer det ner i Karls ansikte. En gång. Två gånger. Karl försöker klumpigt blockera slagen med sina händer men det är förgäves.
“Ge dig, innan jag slår dig ful!” ryter Erik igen.
“Okej! Okej, jag ger mig!”
Folkmassan runtomkring börjar jubla. Elsa är där först och kramar om honom. Sen kommer andra människor. Människor runt omkring på slottet som han ser varje dag men som han sällan pratar med. Människor han knappt känner igen. Alla kramar om honom och hyllar honom. Omringad av sorlet av människor så lyckas han en sekund se ut ur folkmassan, mot Karl som satt sig upp och försöker orientera sig, hjälpt av enbart ett fåtal människor. Han vet att han inte borde känna någon sympati för sin bror, som inte varit något annat än hemsk mot honom hela hans liv, men i ett fåtal sekunder så kan han inte låta bli att tycka synd om honom.
Ett par kvinnliga armar väcker honom ur hans trans och kramar om honom. Han känner en mild och behaglig doft från kvinnans hår och inser redan innan han riktigt sett henne vem det är. Lova drar tillbaka huvudet och kysser honom på kinden.
“Lova..:?” börjar Erik, lite förvirrat.
“Vilken hjälte du är! Som David mot Goliath!”
“Öh… tack.” Erik sväljer hårt. “Angående… Angående det som händer i trädgården häromdagen…”
“Jag har haft så dåligt samvete för det,” säger Lova. “Det var inte meningen att snacka illa om din bror. Men sättet han betedde sig mot dig på frukosten var inte okej. Jag är så glad att du fått din hämnd!”
Erik står helt paff en stund. Han minns tillbaka till stunden i trädgården där han hörde Lova och hennes väninna kalla honom patetisk. Eller, han trodde iallafall att de gjorde det. Han utgick från att de hade tyckt att Erik var patetisk för att han lät sig bli överkörd av sin bror vid frukosten. Hade de i själva verket syftat på Karl?
Lova måste ha snappat upp att han ser något förbryllad ut. “Vill du prata om det senare?”
“Javisst… Ses i trädgården i eftermiddag?”
“Det låter toppen,” säger Lova och bjuder på ett stort leende.
Erik låter sig svepas med i folkmassan och alla jubel. Han möter Elsas blick i folkhavet och hon blinkar med ena ögat och ger honom ett slugt leende. Han försöker ta in och njuta av stunden här och nu, men hans tankar kan inte låta bli att sväva iväg mot Lova och den kyss han nyss fick på kinden.
