Det är inget märkvärdigt med Joel. Han ser ut som en vanlig man och beter sig som en vanlig man. Han vinkar åt bilar som stannar för honom vid övergångsställen, ler åt servitrisen som serverar hans kaffe och står vänligt i kö till bussen. Men den senaste tiden känner Joel inte riktigt igen sig när han ser sig själv i spegeln. Håret har blivit grått, rynkorna har blivit djupare och huden har blivit slappare. Han har inte längre samma studs i steget och reser sig oftast ur soffan med ett ljudligt stön. Dagarna spenderar han oftast hemma framför TV:n i sällskap av några få guldfiskar han har i sitt akvarie.
Idag är det söndag, det är tidig vår och solen skiner. Joel snörar på sig sina skor för att gå sin vanliga promenad i en närliggande park. Det gör han varje söndag. Han är inte lika snabb eller uthållig längre så rundan är något kortare än den brukar vara men tar lika lång tid ändå. Han går till parken och stannar upp en stund vid en damm och tittar på ankorna som simmar runt i den. I en plastpåse i fickan har han med sig gammalt bröd från tidigare i veckan som blivit lite stelt. Han bryter brödet i små bitar och kastar till ankorna och tittar med mild belåtenhet när ankorna flockas några meter framför honom,
Han fortsätter gå en liten stund och knäpper upp sin rock, då han känner hur han börjar bli varm under den skarpa vårsolen. Han sätter sig på en bänk och passar på att njuta av vädret lite, då det varit en lång och kall vinter. Runt honom så ser han folk i rörelse; barn som springer runt och leker, någon som joggar förbi med hörlurar i öronen, ett sällskap som är ute och promenerar med sin bebis i en barnvagn, folk som pratar och skrattar, någon som talar märkbart irriterat i en telefon. Alla verkar vara på väg någonstans, eller åtminstone ha ett syfte med sin vistelse i parken, som är större än Joels lilla veckovisa promenad. Han tittar sig omkring och känner sig plötsligt väldigt, väldigt gammal. Var har all tid tagit vägen? Alla är så fulla av liv. Har Joel någonsin känt sig så livlig? Han försöker minnas tillbaka till en tid där han kände sig som en del av pulsen i staden, som en del av naturen i skogen, som en del av energin i universum. Men det finns inget sådant minne.
Han reser sig besvärat upp och fortsätter gå sin runda. Han kan inte hjälpa att försöka tänka tillbaka medan han går. På sin uppväxt. På sina sen länge bortgångna föräldrar. På folk som kommit och gått i hans liv. Var är alla idag? Kontakten har brutits med dem för många år sedan. Vissa fick familjer och gick vidare med livet, andra har bara försvunnit av skäl han inte riktigt kan förklara. När slutade han kämpa? Har han någonsin kämpat?
På vägen hem svänger han förbi ett bageri och köper med sig lite nybakat bröd och en liten bit kaka. Det är trots allt hans födelsedag. Han ler åt bagaren när han tar emot sina varor men går därifrån med ett tungt hjärta. Han kommer hem, matar sina fiskar och slår på glaset lite i ett försök att få någon respons från dem. Han misslyckas.
Han sätter sig vid sin stol vid fönstret så han kan få lite utkik över innergården där han bor. Med en brödkniv skär han upp ett par skivor bröd som han sedan brer med smör och lägger på några skivor ost. Efter han ätit upp dem brygger han lite kaffe till sig själv och tar fram sin kanelbulle. Han andas in djupt för att verkligen känna doften av aromerna från både kaffet och bullen – och han får ett minne. Ett minne från en försvunnen tid. Ett minne där han som ung man hade ett litet intresse för bakning. Ett minne där han hade sina närmsta vänner över och stod nervöst och väntade medan de smakade och utvärderade hans bakverk och lyckan han kände när de sa att de tyckte om det.
Var det allt? Var det höjdpunkten i hans liv? Ett långt liv passerat men inget liv levt. Joel vänder blicken ut mot fönstret och tittar på några barn som leker i en sandlåda utanför. En tår rinner ner för hans kind. Det är inget märkvärdigt med Joel. Precis som det inte varit något märkvärdigt med hans liv.
Leave a Reply