Andrielle tar klivet

Denna historia fortsätter på Andrielle hittar ljuset.

Veckorna efter mötet med släggsvansarna har varit relativt händelselösa. En liten grupp soldater begav sig iväg på ett lyckat uppdrag efter de resterande släggsvansarna, den här gången betydligt mer förberedda på vad som väntade dem. För egen del så föll jag tillbaka i gammal rutin; vi tog hand om vapenförrådet och jag spenderade mestadels av min fria tid uppkrupen i soffan med en bra bok. Just nu läser jag en bok om de senaste upptäckterna om växtrikets medicinska förmågor och hur man tillreder dem.

Sedan slaget med släggsvansarna har jag fallit tillbaka i något av en återhållsam position. Jag var där; jag gjorde skillnad, jag betydde något. Tistla såg mig – verkligen såg mig. Det var så kraftfullt och i avgrunden av det så känns det som att ett stort hål har manifesterats inom mig och det enda jag gör är att drömma mig tillbaka till det ögonblicket och den känslan. Jag tog mig upp för berget, kände en kort stund den friska vinden piska mot mitt ansikte medan jag njöt av segern, enbart för att trilla ner för stupet på andra sidan.

Min kontakt med Tistla har sedan dess varit minst sagt begränsad. Vi ler när vi springer på varandra i byn men jag lyckas aldrig inleda en konversation med henne. I mitt huvud så har jag tusen inledande repliker och dialoger men min rädsla för att göra fel och min känsla av otillräcklighet tar alltid övertag. Varför skulle byns häftigaste magiker vilja prata med mig? Hon har betydligt viktigare och mer spännande saker att göra.

Min far och Sam känner båda av mitt låga humör. Min far har försökt uppmuntra mig på det sätt han vet bäst; genom att laga min favoriträtt som är en krämig gryta bestående av ett urval fisk, getmjölk, massa grönsaker och en saffransrot som växer uppe på bergen, vars egenskaper färgar grytan guldig. Eftersom Orrisland är en kustby har vi alltid tillgång till den bästa och färskaste fisken. Namnet på rätten är lämpligt nog havets guld-gryta. Till detta serverade han ett stenugnsbakat bröd från bagaren i stan. Sam har å sin sida varit lite mer emotionellt närvarande. Han sitter ofta nära mig för att hålla sällskap och gör sitt bästa för att uppmuntra och bekräfta mig.

“Du kan ju åtminstone fråga Tistla om hon vill hitta på någonting.” säger Sam från där han sitter i fåtöljen vid sidan av soffan där jag just nu ligger utsträckt med min bok i handen.

“Vad skulle hon vilja hitta på med mig? Ska jag fråga henne om hon vill se min örtsamling?” frågar jag sarkastiskt. Hon har bättre intressen än att titta på örter.

“Varför skulle hon inte vilja göra det? Hon är den främsta konsumenten av dina elixir, varför skulle hon inte vilja veta hur de framställs?” säger Sam uppmuntrande. “Pappa nämnde att saffransroten börjar ta slut. Ta med henne till berget och plocka nya. Där finns en massa häftig växtlighet du kan lära henne om.”

“‘Häftig’ och ‘växtlighet’ är en kombination av ord bara du och jag tycker hör ihop” säger jag lite dystert tillbaka.

“Fundera på det ändå!” säger han och bjuder mig på ett uppmuntrande leende innan han plockar upp sin egen bok från soffbordet och börjar läsa.

Sams ord fäster sig i mitt huvud. Upplägget med att plocka saffransrot och andra örter i berget blir som att be henne följa med på ett uppdrag snarare än en intim träff på tu man hand. Växterna används ju för att framställa mina elixir och andra medicinska produkter åt byn. Kanske tar det inte lika hårt på mig när hon förmodligen avvisar min inbjudan då.

Nästa dag tar jag ett beslut. Jag går till den lokala marknaden i byn efter att jag är klar med morgonens sysslor i hemmet. Solen skiner idag vilket ger mig en ursäkt att sätta mig ner på en av de många bänkarna och läsa min bok. Tistla kommer att gå förbi här förr eller senare, hon går alltid förbi marknaden. Om jag låtsas råka stöta på henne här så kommer min inbjudan kännas mer impulsiv än planerad. Hon kommer förhoppningsvis inte att ta den på lika stort allvar då, utan mer som en spontan idé i stunden. Jag har gått igenom vad jag ska säga när jag ser henne flera gånger, jag har till och med skrivit ner det på ett papper som jag gömmer på insidan av min bok. Jag intalar mig själv att jag ska ge det ett enda försök. Säger hon nej så får jag helt enkelt gå vidare med mitt liv.

Jag sitter där och bläddrar i min bok i vad som känns som en evighet och kollar upp med jämna mellanrum för att hålla koll på henne. Jag bläddrar tillbaka till sidan där jag gömt mitt papper och läser igenom det ännu en gång. Med en penna i min hand börjar jag stryka över vissa av orden jag skrivit ner.

En skugga sträcker sig över mig bakifrån. Börjar det bli molnigt? Jag hinner knappt tänka tanken innan jag ser ett ansikte luta sig över min axel.

“Vad skriver du?” frågar Tistla från min sida med en munter ton.

Jag praktiskt taget flyger upp från bänken och smäller igen boken med mitt lilla manuskript i och vänder mig mot henne med skräck i min blick. Detta var inte enligt manuset! Hon fångade mig med garden nere. Gud, tänk om hon såg mina anteckningar?!

“Oj, det var inte meningen att skrämma dig!” säger hon och håller upp händerna framför henne efter att onekligen läst av förskräckelsen i min blick.

“Det är okej!” utbrister jag lite för högt. “Jag, eh… skrev bara lite anteckningar.”

“Typiskt Andrielle, alltid fångad i sin egen värld.” säger Tistla med ett stort leende.

Tistla har i vanlig ordning på sig en klänning som sträcker sig ner till knäna. Idag har hon en skogsgrön ärmlös variant, med öppen rygg bortsett från korsande band som går parallellt över hennes definierade ryggmuskler. Hennes magikerstav hänger fastspänd snett över ryggen. Hon har satt upp sitt mörka hår i en fiskbensfläta och hennes gröna ögon borrar sig in i mitt inre när hon håller min blick. Mitt manuskript existerar inte längre. Den lilla avlägsna del av min hjärna där jag har repeterat och lagrat orden jag skulle säga är nu bara ett tomrum. Mina tankar känns sega, som om de vore gjorda av gröt. Hon väntar på ett svar, men det kommer inget.

Tistlas leende faller något. “Nåväl, jag ska lämna dig till dina tankar.” säger hon och börjar gå mot marknaden.

Min mun känns torr. Jag försöker svälja men det finns inget saliv. Återigen känner jag mig otillräcklig. Jag försöker stålsätta mig. Hon får neka mig om hon vill men jag ska åtminstone försöka.

“Saffransrot!” ropar jag åt henne medan hon är på väg bort.

Hon vänder sig om igen och ena sidan av hennes läppar reser sig. “Vad är det med saffransrot?”

“Jag tänkte gå till berget och plocka. Öhm… skulle du vilja följa med?”

Hon tittar på mig återigen med sin borrande blick, som om hon försöker läsa av mig en liten stund. “En inblick i Andrielles värld? Spännande.” säger hon och hennes läppar reser sig i ett leende på nytt. “Imorgon bitti?”

Den eftermiddagen går jag hem på moln.

–

Morgonen därpå vaknar jag upp med en nervös klump i magen. Jag spenderar en evighet på att välja ut en lika delar praktisk som snygg utstyrsel för utflykten, samt borstar och sätter upp mitt hår. Efter det så mortlar jag torkade kronblad från vildrosor till ett fint doftande damm som jag pudrar på ansiktet för lite färg.

“Ta det lugnt nu, annars är det kanske Tistlas haka som släpas längs marken denna gången.” säger Sam lite lätt hånfullt medan han iakttar mig i min nervositet.

“Kul. Och det gjorde den inte alls.” snäser jag tillbaka.

Sam studerar mig en liten stund innan han fortsätter. “Va dig själv bara. Hon har redan tackat ja. Hon vill detta, precis som du.”

Slutligen så packar jag lite mat och förnödenheter inför vandringen i min ryggsäck innan jag ger mig iväg.

Jag promenerar till mötesplatsen i utkanten av byn där vi bestämt att vi skulle träffas. Tistla står redan där, lutad mot en husvägg och väntar på mig. Idag har hon på sig en beige klänning, med knappar framtill och ärmar ner till armbågarna. Håret är uppsatt i samma fiskbensfläta som igår. Hennes stav är som vanligt fastspänd över ryggen och över ena axeln har hon en väska. Hon håller ut sin hand med handflatan upp framför sig och hennes ansikte är spänd av djup koncentration.

“Du har väl inte glömt hur man utför magi?” skämtar jag när jag närmar mig.

Hennes ansikte lyser upp när hon ser mig komma och hon tar ner handen. “Jag? Glömma hur man gör magi? Du vet bättre än så, Andrielle!” Hon ger mig ett stort leende. “Jag försöker bara lära mig lite nya trick”.

“Är ditt trick att stirra intensivt på din hand? Det har jag kunnat göra länge.”

Hon skrattar till och hennes blick sveper över min utstyrsel och mitt fixade ansikte. “Väl uppstyrd för en vandring”.

Jag känner direkt hur jag börjar rodna inför kommentaren. “Man vet aldrig, vi kanske stöter på en snygg man på vägen dit”, skämtar jag instinktivt.

Hon ler lite lätt och vi börjar vandra mot vår destination. Varför sa jag så där? Jag gillar inte ens män. Jag har aldrig uttryckt det ordagrant till någon utöver Sam, men jag tror inte att det finns någon i byn som inte redan snappat upp det. Hur ska jag tolka hennes leende efter skämtet? Jag spenderar en bra bit av vandringen med att mentalt skälla ut mig själv.

“Så, varifrån kommer intresset för växter?” frågar Tistla när vi börjar närma oss berget.

Jag funderar en kort stund innan jag svarar. “Jag vet inte riktigt.” medger jag. Varken min far eller mor var särskilt intresserade av växter när jag var liten, men jag upptäckte själv att jag hade förmåga för det väldigt tidigt, något som till viss del smittat av sig på Sam. “Jag tror att jag främst tycker det är väldigt vackert. Varje växt är som ett litet liv som man får ta hand om och se växa. Och när de växt ut så kan man skörda dem och göra alla möjliga häftiga grejer med dem. Elixir, medicin, färg, smink…möjligheterna är oändliga.”

“Jag antar det förklarar din magi.” säger hon lite lätt.

“Min magi? Min magi är nästintill icke-existerande.”

“Må så vara.” Hon tvekar en stund innan hon fortsätter. “Min magi manifesterades av behov. Många ville utnyttja en hemlös liten tjej och jag lärde mig att bästa försvar var attack.”

Jag vet redan sen tidigare om Tistlas uppväxt, föräldralös och hemlös i en by långt härifrån. Hon gjorde vad som krävdes för att överleva; sno mat så hon klarar sig för dagen och, om det i värsta fall behövdes, skada förövare som ville henne illa.

“Vi använder båda magi av ljus, men min magi är gjord för att förstöra och förgöra.” fortsätter hon. “Allt för att skydda en liten rädd flicka rädd mot en hård verklighet. Där mitt ljus är hårt och vasst är ditt mjukt. Jag förstör, du lyser upp och värmer. Det är din omtanke för växter och människor som format det.”

Det hugger till i mitt hjärta när jag tänker på alla hemskheter hon måste ha upplevt. Det är svårt att tänka sig Tistla, som alltid är så självsäker och bestämd, som en rädd liten flicka.

Jag överväger hennes ord. Medan det hon säger är sant så vet hon inte var det bottnar ifrån. Hon vet inte hur osäker jag är under ytan och om min rädsla för att inte vara tillräcklig. Det är därför jag kämpar för att hjälpa, vare sig det handlar om växter eller om elixir och medicin för folket i byn. För att jag vill betyda något.

Så småningom kommer vi upp till platsen där saffransroten växer i överflöd. Vi hjälps åt att plocka så många som vi behöver för ett bra tag framöver. I närområdet växer det också massvis med vilda blommor och örter som vi plockar på oss.

“Vad gör man egentligen med saffransroten?” frågar Tistla medan vi båda sitter på huk och rotar runt i busken framför oss.

“Färgar saker guldiga! Min far brukar koka den när han lagar guld-gryta. Den ger en krämig och mild smak och är toppen för immunförsvaret.”

“Och den där då?” Hon pekar på den fyrbladiga ört jag just nu plockar.

“Utöver att smaka sött och nötigt och är supergod i en sallad? Behandlad rätt så påskyndar den effekten av andra växters medicinska förmågor. Utan den i mina elixir hade du fått vänta ett bra tag innan de ger effekt. Inte helt optimalt i en krissituation.” Jag ger henne en bit att tugga på.

Hon tuggar ett tag och ger mig en min som jag tolkar som belåtenhet. “Och den då?” Denna gång pekar på en blomma med dova blå kronblad.

“Om du blir för jobbig så kan jag ge dig en liten mängd för att du ska bli lugnare. Om du blir väldigt jobbig så ger jag dig en större mängd så vaknar du upp här först imorgon” säger jag retsamt till henne.

Hon tar sig om hjärtat som om hon vore sårad av min kommentar “Aj! Jag som hyllade dina mjuka empatiska sidor innan!” Hon knuffar mig så jag tappar balansen från där jag satt på huk och trillar ner på marken vilket efterföljs av skratt från oss båda.

En stund senare, efter att vi plockat på oss allt vi behöver, sätter vi oss vid en klippkant med fötterna dinglandes ner. Jag har packat upp maten jag hade med mig, bestående av bröd, smör, marmelad och lite grönsaker. Tistla var också förberedd och har tagit fram en blandning av frukter som hon köpt från marknaden samt en kaka av mördeg från det lokala bageriet.

Jag vänder blicken försiktigt mot henne medan vi äter och studerar konturerna av hennes ansikte. Det är för mig ett mysterium hur hon kan ha haft den uppväxten hon haft, formats till ett vapen, men ändå alltid ha ett leende på läpparna. Jag är förundrad över hur driven hon är, vilken naturlig ledare hon är och hur talangfull hon är i sin magi. Medan jag studerar henne så känner jag hur jag själv krymper. Hon har åstadkommit så mycket. Från en hemlös flicka på gatan till en respekterad ledare. Vad har jag någonsin gjort? Jag känner hur mitt hjärta börjar slå hårdare mot min bröstkorg.

“Tistla, jag…”

“Du var helt otrolig.” säger hon plötsligt.

“Va?” säger jag smått förvirrad.

“Ja. Du var otrolig. Eller, jag menar… är… otrolig.” Hon låter plötsligt lite nervös vilket är en väldigt oväntad syn. “Med släggsvansarna. Jag vågar inte tänka på vilket öde vi hade gått till mötes om inte du och Sam dök upp.”

“Jag gjorde bara vad som kändes rätt.” svarar jag. “Om något hade hänt er på grund av att ni inte fick med elixiren så vet jag inte vad jag hade gjort.”

“Och du kan så mycket! Du kan varenda ört, blomma och rot och hur man kan använda dem för alla möjliga ändamål. Du hjälper människor. Du vet när vi möttes upp och jag sa att jag försökte lära mig ett nytt trick? Jag försökte hitta det mjuka ljuset, det som du har. Jag tror tyvärr inte att jag har det i mig.” Hon ler lite innan hon vänder blicken och tittar nu rakt på mig med sina borrande gröna ögon igen. “Det är trevligt att få vara här med dig idag.”

Min mun känns plötsligt torr och jag harklar mig ett par gånger. Jag vet inte riktigt hur jag ska reagera på det Tistla säger just nu. Inspirerar jag Tistla att hitta ny magi? Inte i mina vildaste drömmar hade jag kunnat föreställa mig det.

“Jag har velat fråga dig länge om du ville umgås med mig, men jag visste helt ärligt inte om du skulle vilja följa med.” får jag ur mig till slut. “Vi är väldigt olika på många sätt. Alla ser upp till dig. Du är mittpunkten i alla rum. Jag är inte det.”

Hennes ansiktsuttryck mjuknar något när hon läser in det jag säger. “Du har alltid näsan i en bok, Andrielle. Ibland känns det som att du går runt i din egen lilla värld. Om du lyfter blicken ibland så hade du sett att folk har mycket mer beundran för dig än vad du kanske tänker dig. Jag vet att jag har det.”

Hon lyfter sin hand och lägger det på min bortre axel. Våra blickar möts i några andetag innan jag flyttar mig närmare och lutar mitt huvud mot hennes. Jag lägger min hand i hennes famn, vilken hon omfamnar med sin, och jag andas in hennes doft som ger toner av bittermandel. Vi sitter där och tittar ut över landskapet en liten stund, eller kanske en evighet. Tid och rum försvinner och just nu är det bara jag och Tistla och värmen från hennes kropp.

“Du vet det där jag sa om innan att vi kanske skulle stöta på någon snygg man på vägen hit?” säger jag så småningom.

“Ja?”

“Om vi har tur kanske vi stöter på någon på vägen hem.”

Vi skrattar tills vi får ont i magen.