Gabes portfölj

Pulsen dunkar i Gabes öron medan han navigerar sig genom de mörka gränderna. Han har svårt att se i det dunkla ljuset och det täta regn som smattrar mot marken och kanten av hans hatt. Gabe har aldrig litat på varken sina sinnen eller sina tankar. De har bedragit honom mer än en gång och han har accepterat att hans verklighetsuppfattning är bristfällig. Men djupt i hans kropp är han säker på att han vet något i detta tillfälle – han är jagad. Och i handen bär han en portfölj med ett innehåll av högsta väsentlighet. Han har tappat bort den förut men han har nu svurit på att han aldrig ska förlora den igen.

Gabe ökar takten och känner hur svetten fuktar hans panna. Hans rock fladdrar bakom honom medan han rusar förbi tegelväggarna som omsluter gränden. Skuggorna runtomkring rör sig i ett onaturligt mönster och vissa av dem ser nästan fysiska ut, som om man hade kunnat ta på dem. Han tycker sig se några av dem sträcka sig efter honom, som om de försöker greppa tag i hans ben medan han springer. Är det ännu ett spratt utspelat av hans hjärna eller är det verkligt? Gabe förstår rent logiskt att det borde vara en omöjlighet, men han väljer ändå att undvika dem för att vara på den säkra sidan.

Gabe kommer till en korsning. Han vet inte vart han ska mer än bort. På ren instinkt svänger han vänster och hinner ta sig fram några meter innan han inser att det är en återvändsgränd – en container står överfylld med sopor som spiller ut på marken. Bakom reser sig ett staket av trä som är cirka 2 meter högt. Han stannar upp ett par sekunder och tar in vyn framför sig, men precis innan han ska vända sig om och springa tillbaka känner han något röra vid honom i ryggen. Det är inget fysiskt men det är inte helt immateriellt heller. Det är något abstrakt däremellan. Han känner hur det sprids en skarp kyla från hans vänstra skuldra som nästan gör ont.

En röst vädjar till honom “Gabe, ge mig väskan!” Samtidigt som en iskall rysning sprider sig längs Gabes ryggrad.

Nej, nej, nej, inte igen! Gabe känner hjärtat dunka i hans öron och innan han vet ordet av det spurtar han igen, som om hans ben jobbar per automatik, bort från personen, eller saken, eller entiteten, som var bakom honom. Han undviker smidigt soporna som ligger utspridda på marken och hoppar snabbt upp på containern. Han utnyttjar sitt momentum och tar sats mot staketet – han hivar sig över det men hans rock hakar upp sig på en av brädorna och rycker honom bakåt när han är på väg ner på andra sidan. Han hänger ett par sekunder innan sömmarna ger med sig och han trillar klumpigt mot marken, där han landar på sidan och slår i huvudet hårt mot asfalten. Allt blir svart.

Gabe kvicknar långsamt till. Hur lång tid har det gått? 3 sekunder? 30 minuter? Han känner sig desorienterad. Var är han? Han har fortfarande ögonen stängda medan han försiktigt försöker röra på sina lemmar. Han känner en värmande sensation över hela kroppen. En bekväm känsla. En känsla av kärlek nästan. I hans dåsiga tillstånd tror han nästan att han ligger i en mjuk säng, där han blir omfamnad av en mjuk kram.

Han öppnar långsamt ögonen. Det tar några sekunder för honom att förstå vad som sker, men det varma kärleksfulla tillstånd han nyss befann sig i byts ut mot iskall rädsla. Han är fasthållen av långa skuggtentakler och nästan helt uppslukad av deras sladdriga grepp. Gabe får panik och börjar skrika och kämpa emot, men ju hårdare han försöker bryta sig loss desto hårdare blir greppet runt honom. Tentaklerna börjar dra åt runt hans bröstkorg och han känner hur han får svårare att andas. Samtidigt känner han hur hans fingrar bänds upp från det järngrepp han hade på väskan och den börjar långsamt forslas bort.

Måste. Agera. Nu! Hans armar är fasthållna tätt intill kroppen och att slita sig loss med våld känns som en omöjlighet. Med ett stort krafttag lyckas han dock flytta sina armar några centimeter längs hans kropp tills han kommer åt sin rockficka med fingrarna. Med lite tur fiskar han upp sin tändare och tänder en låga. Tentaklerna retirerar lika fort som ett finger som bränt sig på spisen och innan Gabe hinner hämta andan är han på benen och dyker efter väskan. Han håller i med båda händerna men släpas med längs marken medan tentakeln drar från andra sidan. Med stor ansträngning sträcker han fram handen med tändaren och bränner tentakeln som kvickt släpper väskan och drar sig undan in till skuggorna.

Han ställer sig upp och kollar ner längs gränden. Han hinner inte hämta andan innan han ser en skugga röra sig mot honom – inte en tentakel, utan mer som en person helt täckt i skugga. Han lyckas inte tyda några ansiktsdrag och konturerna av personen är suddiga.

“Gabe…” Rösten är som en viskning i hans huvud och Gabe fryser till is.

“Håll dig borta! Jag ber dig! Du kan inte få den!” Lyckas Gabe vädja trots att hans lungor och kropp arbetar emot honom.

Den mystiska skuggpersonen verkar oberörd av Gabes krav och fortsätter att gå mot honom i samma stadiga takt. Gabe kollar tillbaka mot staketet han nyss slängde sig över. Det finns ingen container på denna sida att ta ansats ifrån och skuggor börjar långsamt slingra sig över toppen av staketet. Han vänder tillbaka blicken igen. Skuggpersonen är nu närmare än vad som borde va möjligt med tanke på de få sekunder han tittade bort. Den är bara meter ifrån.

Där. Mitt framför honom finns en rostig gammal stege som leder upp mot taket. Gabe tar sats och slänger sig upp för den så fort han bara kan. Skuggor slingrar sig långsamt upp längs husfasaden efter honom och hans armar protesterar och fylls med mjölksyra då han frenetiskt flyger upp längs fasaden.

Väl uppe på taket hittar han fort en servicelucka som leder in i byggnaden. Den är gjord för att öppnas inifrån och Gabe försöker förgäves att bända upp den i några sekunder innan han ger upp. Han lyfter blicken. Skuggpersonen är på taket med honom. Det finns inga angränsande hus inom hoppavstånd och stegen han kom upp ifrån är blockerad av skuggan.

Gabe går baklänges mot huskanten. Skuggan kommer närmare och han ser nu tydligare konturerna av en kvinna, med långt fladdrande hår som hänger ner över axlarna.

Hon viskar till honom. “Jag vill inte skada dig. Du vet detta.”. Hon kommer närmare och närmare medan han backar mot kanten. Hon är precis utom räckhåll.

“Lögn!” ryter Gabe tillbaka och håller väskan hårt mot bröstet med en hand, samtidigt som han håller fram sin tändare och får igång en låga med den andra.

Skuggan lutar sig fram och med en mun som inte finns blåser hon ut lågan. Gabe försöker förgäves få igång en ny låga men tändaren vägrar att samarbeta med honom.

“Du vill inte skada mig men du vill ha min mest värdefulla ägodel! För vad?! Du kommer använda det emot mig!”. Gabe tar ett till steg bak. Och ett till. Plötsligt finns det ingen mark under och Gabe faller baklänges ner från taket.

“Gabe!” Skuggkvinnan sträcker ut sin hand och skuggor i form av tentakler skjuts ut från henne. De kommer ikapp honom och försöker frenetiskt få grepp om honom men i hans momentum glider han ur dem. Han trillar mot marken med en hög smäll.

Allt är grumligt. Hans ben fungerar inte. Han har svårt att andas. Han ligger här i vad som känns som en evighet och han känner hur en blodpöl bildas från honom. Han hör någon springa. Han vänder huvudet och ser skuggan komma rusande. När den är några meter ifrån honom är det som att skuggan fryser fast och ur skuggan kommer det en kvinna. Han slås av hennes skönhet och han tycker han känner igen henne.

Hon slänger sig gråtandes på knä och tar upp honom i sin famn. “Gabe, vad har du gjort?!”.

Han fastnar med blicken på henne några sekunder innan han vänder bort den, mot väskan som ligger ett par meter bort. Den har spruckit upp i fallet och gapar nu vidöppen. Inuti ser han sitt hjärta. Det ligger ensamt på marken och bultar saktare och saktare, i takt med att mörkret omsluter sig om honom.