Zoe går förbi det övergivna huset i skogen precis som hon gör alla andra dagar på väg hem från skolan. Det var senare än vanligt den här dagen eftersom hon hade tillbringat eftermiddagen med sin kompis och hennes familj. Hon har alltid varit nyfiken på huset och undrat över vilka historier som utspelat sig inom dess väggar. Huset är uppenbart ovårdat och ikväll ser det extra ominöst ut i höstmörkret med en dimma som endast verkar omringa huset och dess lilla tomt. Träpaneler på fasaden har böjts i besynnerliga former och vinklar över årens lopp och takplattor saknas lite här och var. Flera av fönstrena är igenbommade och ett övervuxet träd piskar mot fasaden i vinden.
Men idag märker Zoe något lite annorlunda med huset. Dörren står på glänt. Zoes hjärta sätter sig i halsgropen och dunkar hårdare och allt i hennes kropp skriker till henne att bara vända ryggen till, gå vidare i skogen och inte blicka tillbaka. Men hon kan inte låta bli att undra. Har någon varit här? Bor det någon i huset? Zoe låter sig svepas med i hennes nyfikenhet och smyger sig närmare.
Hennes skor lämnar avtryck i den fuktiga leran som leder upp till dörren. Hon skiftar febrilt fram och tillbaka med blicken runt tomten, mot dörröppningen och in i det enda fönster som inte är igenbommat, men hon ser inga spår av varken människa eller djur. Väl framme vid dörren så glimtar hon försiktigt in. En gammal farfarsklocka är det första som fångar hennes blick. Till hennes stora förvåning så funkar den, dess stora pendel svingar tungt fram och tillbaka medan sekunderna tickar. Hon öppnar dörren försiktigt och välkomnas av ett knarrande från de gamla dörrgångjärnen innan hon kliver in.
I hallen är det mörkt och fuktigt och Zoe ställer sig på en sliten gammal matta medan hon försöker orientera sig. Till vänster ser det ut att finnas ett allrum medan en dörr till höger leder in till köket. I hallen finns även en trappa som leder upp en våning. Hon smyger sig in i köket och noterar det kaos som råder där. I diskhon ligger högar med gammal disk, ytorna är dammiga och stänkta med vad som troligtvis är gamla matrester och det lilla köksbordet är fullt av tomma ölburkar, tidningar och brev. Hon går fram och undersöker ett par tidningar och noterar att datumen är skrämmande färska. Hon lyfter även upp ett par brev men av någon besynnerlig anledning lyckas hon inte tyda mottagaradressen. Det är som att texten med namnen är grumlig och hur hon än vänder och vrider och kisar med ögonen så kommer hon inte fram till något namn.
En stor smäll väcker Zoe ur sin koncentration. Med magen i halsen vänder hon snabbt blicken mot ljudets källa som är mot det enda fönster som inte är igenbommat. Hon stirrar fixerat mot fönstret några sekunder men ser ingenting. Hon tar sig fram till fönstret och försöker öppna det för att spana ut, men det gamla handtaget sitter så pass hårt att hon inte lyckas bända upp det. Hon ger upp och ställer sig istället och försöker spana ut i mörkret genom rutan. Plötsligt slår det övervuxna trädet på tomten sina grenar mot fönstret och Zoe skriker till och hoppar bak. Hon slänger sina händer framför sin mun som för att kunna ta tillbaka det ljud hon redan gjort och tar några djupa andetag.
Hon stålsätter sig efter ett litet tag och vänder istället blicken mot kylskåpet där det hänger ett antal teckningar med magnetsfästen som uppenbart är målade av ett eller flera barn. Den första bilden visar ett fint hus med skinande sol och blommor som växer på tomten. Vid sidan av huset leker ett barn med vad som ser ut att vara ett par små dockor. Zoe funderar om det kan vara en mer välvårdad version av huset hon just nu befinner sig i. Den andra bilden hon uppmärksammar har stötts vid så att den hänger i en vinkel. Den visar en kvinna som går på en stig men Zoe fnissar lite tyst för sig själv för i vinkeln teckningen hänger i så ser det ut som att kvinnan går rakt upp för ett vertikalt berg. Kvinnan ser väldigt tillfreds och exalterad ut över att vara ute på äventyr. I ena hörnet finns en initial, bokstaven “N”. Zoe undrar över vem personen kan tänkas vara. Var är hen nu? Mår hen bra? Hur länge sen ritades dessa?
Plötsligt hör hon en röst från övervåningen. Det är varken högt eller tydligt, men hon hör vad som låter som ett kvidande – som om någon är ledsen. Med adrenalin pumpade i kroppen tar Zoe ett par stora kliv mot hallen och ställer sig nära ytterdörren ifall hon behöver springa ut.
“Hallå?” ropar hon lite försiktigt.
Kvidandet slutar abrupt och det hörs ett litet knarr, som om någon rör sig där uppe. Zoe låter paniken styra henne och vänder sig om för att springa ut på tomten men upptäcker att dörren plötsligt är stängd. Hon tar tag i handtaget och vrider men dörren har på något sätt gått i lås. Hon överväger sina alternativ. Fönsterna i allrummet ser alla ut att vara ordentligt igenbommade och det enda fönstret i köket fick hon inte upp. Kan hon slå sönder glasrutan? Innan hon hinner omvandla sina tankar till handlingar återupptar kvidandet på övervåningen. Hennes hjärna rusar för att komma fram till vad hon ska göra. Tänk om det är ett barn som är ledsen? Hon kan väl inte lämna det ensam?
Zoe stålsätter sig och tar försiktiga steg uppför trappan som knarrar högre än vad någon trappa bör göra, hela tiden vaksam över ljuden från övervåningen. Väl uppe så möts hon av en korridor med 3 olika dörrar, varav dörren på slutet står på glänt och ett svagt skimmer kommer därifrån. Dörren är uppenbarligen källan till ljudet så Zoe fortsätter med försiktiga kliv. Den dammiga mattan kastar upp damm med varje fotsteg och ju närmare hon kommer desto mer tydligt och högljutt blir gnällandet. När hon väl är precis utanför dörren är det inte längre ett kvidande, utan det är någon som storbölar på andra sidan dörren. Zoe ignorerar de kallsvettningar som fuktar hennes tröja och räknar till 3 i takt med sina andetag innan hon svänger upp dörren.
Där inne möts hon av ett barnrum. Ett nästan uppbrunnet ljus kastar ett svagt sken från ett litet skrivbord. På skrivbordet ligger även målade teckningar utspridda. På golvet ligger gamla, slitna leksaker och en trött liten bokhylla håller upp några barnböcker längs ena väggen. I hörnet finns det en säng där någon ligger djupt inbäddad under täcket och gråter högt. Zoe tar in situationen snabbt och tar några rappa steg mot sängen.
“Mitt namn är Zoe. Jag är inte farlig. Jag är här för att hjälpa dig” säger hon så mjukt hon kan när hon kommit fram till sängramen.
Gråtandet upphör inte och personen under täcket verkar inte ens reagera på att Zoe är där. Zoe tar tag i täcket och sliter det åt sidan. I samma veva som täcket åker av upphör oljudet och till Zoes stora förskräckelse så är det ingen där. Innan hon ens hinner reflektera över vad i hela världen det är som försiggår hör hon ett plötsligt ljud från korridoren utanför – en av dörrarna har smällts upp.
“FÖR HELVETE” skriker en röst och rappa fotsteg hörs mot Zoes riktning. “OM DU INTE HÅLLER KÄFTEN SJÄLV SÅ KOMMER JAG SE TILL ATT DIN KÄFT FÖRBLIR STÄNGD PERMANENT”.
Panikslagen så hoppar Zoe in i sängen och slänger täcket över sig. Personen smäller upp dörren till rummet och tar några steg in. Zoe sväljer sin panik och försöker hålla andan och vara så tyst och osynlig som hon bara kan vara. Hon hör att fotstegen går hela vägen fram till sängramen och får känslan av att någon lutar sig över henne medan hon ligger gömd under täcket. Hon hör andetag och känner en bekant illaluktande doft som hon förknippar med ölburkarna i köket. Hon räknar tyst för sig själv. 5 sekunder. 10 sekunder. 15.
“Jag vill inte höra ett enda ljud till från dig” säger personen skarpt, som sedan vänder sig om och går ut ur rummet och smäller igen dörren efter sig.
Zoe börjar andas igen, små ytliga andetag som sedan blir till ett tyst kvidande. Zoe ligger blickstilla fram till gryningen. Först när det tidiga morgonljuset sipprar in genom det igenbommade fönstret och skiner igenom täcket vågar hon sig upp. Hennes blick faller på teckningarna på skrivbordet. Barnet på alla bilder är alltid ensamt. Hon ser att precis som i köket ligger en av teckningarna på sidan och även denna bär initialen “N”. Med en darrande hand rätar hon upp pappret och till hennes stora förskräckelse inser hon att initialen inte alls är ett “N”, utan ett “Z”.
Leave a Reply